Aftonbladet – 22 november 1855, sida 1

och ända till dess sista slag skall detta hjerta tillhöra dig helt och hållet. Men du, min Florentine, skall du alltid älska mig, med samma värma, med samma trofasthet och lika uteslutande? Finnes vil detta ordi akademiens diktionär? det är hvad jag icke vet och hvad jag icke heller har tid att taga reda på. Ett fruntimmer, — ett vackert fruntimmer framför allt — är hon väl mäktig af en sådan uppoffring? Skall det icke kommå en dag då din själ skall öppna sig för nya intryck? Med ett ord, då du alltid skall förblifva hela mitt lifs allvarliga passion, är icke jag i fara att endast blifva en förstörelse i ditt? Jag kan ej beskrifva för dig huru denna tanka förföljer mig och gör mig olycklig. Det är Promethei gam, som stäntligt intränger med sina klor i mitt hjerta. Om jag vore hos dig, skulle en ljuf blick, några ömma ord, en sympatetisk handtryckning förjaga dessa sorgsna tankar och återifva mig mitt mod... Men jag är här, och du der, och hundra mil åtskilja oss; och i följd af denna fördömda skilsmässa antaga dessa spöken en fast form och vissa ögonblick darrar jag vid tanken på att dessa drömbilder skola förvandla sig till verklighet. Då detta mindre är en brefvexling än en bekännelse som jag hviskar i ditt öra, måste jag tillstå för dig, att ditt sednaste bref förorsakat mig tvenne sömnlösa nätter. Skulle du väl tro det? Det som ån berättar mig om denna dag, som du tillbringat på madame TAiguemars slott, var tillräckligt att upptända mitt blod oeh gifva mig feber. Monsieur Raoul TAiguemar har bjudit dig sin arm och gjort sig till din kavaljer, siger du. Säkerligen gör jag denne unge man cj den äran att vara svartsjuk på honom: Jag finner honom fullkomligt ful och fullkomi