Aftonbladet – 21 november 1855, sida 2

mumlade han. På det sätt bvarmed. ers excellens talade med mig i morse förstod. jag straxt med-hvem, jag hade att göra... Det, är ta mig fån!ej annat än: lumpna borgare som tala artigt: nied: o8s.: : Då hah sagt dessa ord bugade han sig ännu eh igång, med denna. sjelfbelåtenhet. hyilken himlen filldelat dumma menniskor såsom ersättning för allt det öfriga. som, fattas. dem, Under:hela vägen sfrågade jag om. mansett Octavio; men :så.snart jag lemnat Ettville, förlorade; jag helt: och hållet -.hans spår; och det, var mig:omöjligt att-sedan;få veta om han följt floden eller tagit: Schwalbachvägen. och fördjupat sig i bergen. ..Utan att hafva mött någon anlände jag vid :mycket,. dåligt lynne till Rädesheim, Det låg en båt vidstranden, jäg hoppade: hastigt ned: i den och befallde roddaren att ro mig tvärsöfver floden till Bingen: ) Karlen utvecklade sitt segel, och båten sköt ut bakom klipporna, hvilka på detta ställe något dämpa vågornas:våldsamhet. ; Oaktadt min otålighet hänfördes jag snart af den utomordentliga tafla som utbredde sig för mina blickar. . Med anman: lutad i handen, betraktade jag : ett arldskap som man aldrig. tröttnar att. beundra och som framstår . ännu . mera, storartadt då man kommer från de. dystra. .:bergen; det var Rhingans denna. afsRhen. bildade: sjö, omgifvencaf byar, åkerfölt, ängar: och vinberg, hvilka: likt våningar höja. sig öfver hvarandra, ände till granens -eviga grönska. Man kan nästan säga att floden, berusad af:sina sträni rhåller sitt vatten van den? låtet fed -bakom be svarta klippord Sole, nedgigk i detta. ä blick-båkorvVdgeserna, och inolnen förgylldes! redän sf dess varma strålar. Rhen, upplyst i hela sin längd, liknade. en: eldflod, hvarest tusentals gnistor darrade. Medan vågdersa Skönhet s OM