Aftonbladet – 21 november 1855, sida 1

och hans älskarinna, då hastigt en drucken karl rusat fram. och slagit: en violoncell i hufvudet på honom. ; iHade inte mitt hufvud fastnat iinstrumentet; tillade -han,-så-lofvar jag. att. .. Ni är. lika elak som dum! utropade jag och sskyndade derifrån. till Öctavios boning. Han hade rätt. Den förskräckte teaterdirektören bade återgifvit honom sitt ord. Värden, som 1 mig fruktade en fiende, Ville i början ingenting säga, men då jag i så fall lugnade honom, försäkrade han att han ej viste någonting mera än att. Oetavio rest till Biberich der han ämnade byta om vagn för att på detta sätt undgå. sina förföljare. För öfrigt trodde han att de begge flyktingarhe tagit vägen åt Riidesheim för att der afvakta rhenångbåten och med den fortsätta resan norrut. dag. beslöt genast att följa efter Octavio, men först ville jag; befria Bruno. Polisen hade, enligt min tanke, genom att arrestera honom drifvit den menskliga försigtigHeten nog långt, och ehuru jag inom mig gernd medgaf att ex hel; kyparekår ej var någon fiende aft leka med, beslöt jag att trotsa allt för att lyckas i mitt förehafvande. Jag skyndade genast, till. polisdirektören. Denne :var en utaf dessa hårda, kallsinniga menniskor som alltid förskansa sig bakom sin pligt; och han förvånades mycket öfver ändamålet med , mitt besök. Hela felet var enligt hans påstående på Brunos sida; ty utom det att denne i sin underordnade ställning var skyldig hvar och en aktning hade han bex gatt ett fel större än alla andra; han hade nemligen krossat en violoncell som ej tillhörde honom. Hvad. skulle det blifva af om hvarje musikus företog sig att slå sönder de sto. hertigliga teaterinstrumenterna på fredliga medborgares hufvuden? Jag erbjöd mig genast att betala violoncellen; men då polisdirektören äfven nu var obeveklig, återstod det mig ej något annat än att nämna grefve de VA s namn. -Grefve de V var en man hvars bekantskap. jag gjort vid Ems och som sedan den tiden. visat mig mycken välviljeg