Aftonbladet – 20 november 1855, sida 2

Jag vaknade, och mina första blickar föllo på porträttet som syntes uppmuntra mig med sitt ljufva småleende. Jag reste mig upp och svor Sophie en evig glömska af det förflutua. Att älska henne som fordom står ej i min makt, men jag har lofvat att betäcka henne med min ära, att egna henne mina omsorger och att göra allt hvad som står i min makt för hennes lycka. Jag skall hålla min ed! Mot morgonen uppvaknade Sophie ur sin vanmakt; hon ropade mig: med svag röst och mumlade en sakta bön om förlåtelse. Tala ej mera om det förflutnax, sade jag vänligt och kysste hennes panna. Du är hemma hos dig !Ix Hon utbrast i tårar, Gråt, gråt, dessa tårar göra dig godt. Krisen var förbi. Räck mig din händ, Henrik), hviskade hon. När du är hos mig, tycker jag att döden ,ej skall våga nalkas mig... du är min skyddande engell Tårar uppstego i mina ögon. Jag tackade sedan min mor. En lugn sömn tillslöt snart Sophies ögons lock, och jag kände en tempererad värme sprida sig i hennes lemmar. Det var denna ljufva hvila som återskänkte henne lifvet. Jag hade sutit ungefär tre timmar bredvid henne utan att våga göra en enda rörelse, af fruktan att uppväcka henne, då Brunos hufvud tittade in genom dörren. Han hade tagit af sig stöflarne, för att ej åstadkomma något buller, och närmade sig nu på tåspetsarne sin systers säng, Då han kom fram till mig, kastade han sig på knä; och oaktadt alla mina försök att slita min hand ur hans betäckte han den med kyssar. Ach Henrick), stammäde han, jag visste nog att du ännu alltid älskade osst (Slutet följer