Aftonbladet – 20 november 1855, sida 1

hvarken skall höra ett ord om mig eller om henne ... Men i vår gamla vänskaps namn ... idin: mors namn, som du så högt -älskat, förlåt mig .,. jag känner att jag ej kan lefya med den tanken att du ickelängre älskar mig. Jag fattade hans hand, och vi greto tillsammans. Ja, jax, inföll han, du älskar mig ännu och kanske också -henne ... Arme Henrik! Jag ser på ditt ansigte att hon, oaktadt hennes otacksamhet, ännu är dig dyrbarare än du tror. Nogp, afbröt jag, aldrig ett ord mer i detta ämne. Allt är dödt för mig... Ack, Bruno, minns du ännu våra sköna dagar!... Och jag skyndade bort. 1 VI. Det finnes uti förtviflan jag vet ej hvilken bitter njutning, och för en natur sådan som min är olyckan lättare att uthärda än fruktan. I tvenne år hade; jag lidit af den förfärligaste oro; och jag var nu-lugn, jag hade ingen natt älska, ingenting att hoppas!... Denna gång hade slaget träffat så djupt att jag för evigt trodde : mig. botad för min svaghet.: :Spelerskan i Wiesbaden -ingaf mig endast fasa.... Jag fortsatte vägen till Wien, och jag återsåg ej en gång. det hus hvars minnen ännu: voro mig heliga och kära. Hidanefter skulle jag endast lefva för könsten; och jag öfverlemnade mig med -passiom åt den. Trogen den. lära min:mor: gifvit mig, försökte jag att strida som ch mah oaktadt det sår jag fått. Omgifven af. förträffliga kamrater, försökte: jag ofta att knyta nya förbindelser, .men. jag afstod snart derifråns För att vänskapen;;skall kunna förena: tvenne själar, . måste; manm;yhra butrdna vid hvarandra genom minnen och lika tänkesätt. Ingen kunde förstå mig, ingen kände mig, mitt lif hade blifviv afbrutet vid Homburg, och mitt hjerta var stängdt för alla: intryck. Jag öfverlemnade mig ånyo åt ensamheten; hon är en hård vän i början, men man trittnar aldrig vid henne, och tiden förljufvar den.