Aftonbladet – 20 november 1855, sida 1

DON OCTAVIO). EDOUARD LABOULAYE. Öfversättning. Jag tackar ern, sade jag till honom, derför att ni fört mig hit; det var den sista tjenst en för detta vän kunde bevisa mig:.. Och nu farväl... må hädanefter allt vara slut emellan 0ss. Du har rätt, Henrik, svarade han och steg upp, och ändå, om du visste huru högt jag älskar dig!... Hvarför dog jag ej vid första glaset af detta förbannade gift som kommit mig att förlora förståndet, modet och äran!... Jag skulle då ej hafva förtjent ditt förakt. Han gick. Följande dagen i gryningen inträdde en poliskommissarie i mitt rum och började med tillgjord. artighet förebrå mig den skandal till hvilken jag föregående aftonen varit skuld. Vi äro mycket öfverseende med olyckliga spelare, tillade han; men en spelare som vinner och ställer till uppträden är oursäktlig. Det är ej tillåtet att genom gräl störa friden någonstädes, men aldraminst på ett så aktningsvärdt ställe som uti en spelsälong. Slutet af hans tal var att jag förtjenade ett allvarsammare straff, men att han denna gång ville åtnöja sig. med att: följa mig till jernvägen för att sjolföfvertyga sig om att jag Jemnade Wiesbaden. Jag lydde utan motsägelse, ty jag kände ingen lust att bestrida majoren sin eröfring, och jag längtade sjelf efter att få lemna denna skådeplats för rmina. nya lidanden, På trappan träffade jag Bruno, som der tillbragt återstoden af natten. Henrik,sade han och räckte mig handen, kanske återse vi hvarandra aldrig mer, och jag lofvar dig heligt att du hädanefter ) Se A. B. pris 266, 267—271,