Till general Canrobert. Man med hugg begynte slösa, Då kom vintern öfver sjö, Gröpte fälten bottenlösa, Gjorde himlarna porösa För att Taurien öfverösa Med laviner utaf snö; Men af kejsarns örnar ingen Stack sitt näf inunder vingen. Drifvor, gnistrande på backen, Ge ej någon värme stort. Natten kom. Kring bivuacken, Lik en hungrig varg, kossacker Utan sulor under klacken Lysten smög från ort till ort, Ville vara med och fånga Några lagrar bland så många; Knäppte öfver sig bantleret, Men fick alltid, hvart han kom. Blodig panna för besväret; Ty zuaven såg begäret Och från sabeln och geväret Blixtrade ett höger om! Sof han, var det med det ena Ögonlocket lyckt allena. Månget. manligt hjerta smälte När det sedan kom ett bud Att den tappre frös och svälte, Utan bröd och utan bälte, Och likväl som Juda hjelte Modigt brottades med Gud I förtröstan oafbrutet Om välsignelse på slutet. Hvilka dar för provengalen, Pröfvorika just till gagns! Men han teg, och glömde qvalen När den unga generalen Kom på sin arab, och dalen skade af vive la France! Fick, om icke hjelp i nöden, Dock en trofast blick i döden. Hur en sådan blick kan värma! Hur en hjeltetanke kan Likasom försynen härma, Samla, ordna och beskärma, Och de brustna fogar närma Och förbinda med hvarann! Så du tio segrar ledde, Hundrade du förberedde. Jag vill ingens ära jäfva Och ej heller jag förmår: Fritt en ann må högre sväfva — Du fick oförtröttadt sträfva Och du lät dock grunden gräfva För kolonnen der han står; Postamentet var dig värdigt — Han steg upp när det blef färdigt. Derför vi dig kransen räcka, General! ur hvarje dörr, Våra männer, våra käcka, Våra döttrar, våra täcka: Och den man de lagern sträcka Lika litet nu som förr Kommer, som j tappre veten, Passlös till odödligheten. Talis Qualis.