Aftonbladet – 19 november 1855, sida 2

samhet, och af fruktan för majorens ironi vågade jag ej skynda fram för att sluta min maka i mina armar. Jag.stannade derför orörlig med ögonen fästade på Sophie; hon böjde flera gånger sitt vackra hufvud, men hon var, så uteslutande upptagen af spelet, att hon ej bemärkte mig. Jag stod länge och stirrade på henne; en viss oro uppvaknade i mitt bröst, då jag såg med. hvilka giriga blickar-hon följde spelets nyckfulla vändningar; och kanske hade jag ej längre kunnat beherrska mig, om icke en band lätt vidrört min arm och en darrande röst hviskat i mitt öra: Komb, Det var Bruno, som, då jag ej låtsade böra honom, med våld drog mig med sig ut i trädgården, Henrik! utropade han då vi voro nog Jångt borta för att ej höras af de. promenerande, bvarför har du kommit hit?... det har jag ju aldrig bedt dig om., aNej Bruno, det har du aldrig gjort; men du har heller aldrig uti dina Bret beröfvat mig hoppet. Tvenne års pröfvotid är nog... jag älskar Sophie högre än någonsin, jag vill glömma hennes fel och tillfredsställa den minsta af hennes nycker... Ser du, Bruno, jag är rik... rik för oss alla tre... du vet nog att vid mitt bord det alltid finns en plats för dig, min vän, min bror... men kom, kom... jag kan icke längre uthärda denna väntan... mitt bled sjuder, mina tankar förvirras..,.. Du Bruno, som ej behöfver frukta att förråda dina känslor, gå du tillbaka in ispelsalongen; hitta på någon förevändning och för hit min ljufva maka... skynda dig... flyg... hela mitt lif skall jag vara dig tacksam derför! Om natten hade varit mindre mörk, hade jag säkert på Brunos ansigte läst den förfärliga revolution som egde rum inom honom; men nu misstog jag mig på hans tystnad.