Aftonbladet – 19 november 1855, sida 2

Det är nog för i afton, svarade han och ref med illa dold harm sönder sitt kort. Då Sophie såg Bruno med möda samla ihop allt detta guld som kastades till honom ifrån alla sidor, utropade hon: Bruno, hvem tillhör dessa penningar? Jag: vill hafva dem! Tag dem då!s inföll jag och slungade penningarne fram till henne. Dessa betalar du åtminstone ej med din vanära l Ljudet af min r de förottmpande ord hvilka jag ej tvekat alt säga en qvinna och suldstyckena som föllo till marken afbröto. s Sophie rusade upp från sin stol, mera igenkände mig och gömde ansigtet. i sina händer, z pJag ber er, mina herraro, inföll majoren ned utt föraktligt leende, det är ingenting att bry sig om, det är bara den äkta mannen som lemnar sitt dåliga lynne fria tyglar. Min. bäste herr Birken, fortsatte han, jag bor på vÖrnen, och är när som helst färdig att gifva er don lilla lexa ni förtjenar. Kom nu mit goda barn, tillade han vänd till S hie.. låtom oss skuta devna löjliga scen och var: öfvertygad om alt ingen vågar förol ampa den vinna jag fö vid min armar Med högluret hufvud och stolt blick vandrade han ut genom salong on under de öfrige gästernas lyckönskningar Sophib följde :honom darrande och mer nedfälld slöja. Må sraftor. vv Er Mina, näe ed , uttömda, jag nedsjönk på MUlas hån S uru jag kände mig ett mål k 2 MA nde blickar, egde jag ej nog styrka BLY oc mig upp och skynda derifrån. je BV hög tillhbjelp uppnådde jag slutligen otellet der jag bodde, jag kastade mig utmat ja på min säng och förlorade medvetanKo D g ät k sansningen var nätten redan längt framskriden och jag varseblef , I Bruno som med oro betraktade mig. (Forts.)