Aftonbladet – 19 november 1855, sida 2

EHvarför går du icke?s utropade jag. Ah! jag förstår, du tycker att jag skall gå sjelf... Ja, du har rätt... hvad bryr jag mig om dessa menniskor hvilka ej fatta djupet af min kärlek. .. Hon är min hustru... jag har i tvenne. långa år begråtit henne... ja, jag vill gå in och jag skall omfamna henne i allas narvaro.n Håll! utbrast Bruno och fattade med kraftig band min arm, gå icke in i salongen... du kan ej tala med henne nu... vänta... Jåt, mig förbereda henne... i morgon ...sednare... Nej, nejl!.. tillade han badande i tårar, hvarken i morgon eller sednare.... Sophie är ej mera värd din kärlek, vi bafva bedragit dig begge tvåln Bruno! utropade jag, rysende för en så förfärlig sanning, du ljuger! .. Det är omöjligt... du, min barndomsvän, min kamrat, min bror!.. Du svor att vara din systers vaktare ... det är du som är mig ansvarig för hennes heder... Nej, nej, Bruno, du kan ej hafva brutit de heliga löften du gaf mig... du kan ej hafva ljugit i tvenne år Jo, jag har ljugit, svarade ban doft, iag är en feg usling, en menedare ... ja, jag har varit vittne och medbrottsling till Sophies vanära... krossa mig under. ditt förakt, du har rätt... jaga bort mig ur din åsyn, jag förtjenardet... bortkörd från den ena teatern efter den andra, har jag blifvit en tiggare utan hjerta, och jag bar emottagit det bröd som man kastat åt mig som åt en hund ... Hvarför kom du hit, Henrik?.. Jag hoppades att få dö innan jag skulle nödgas rodna inför dig. Bedragen, förrådd! Åter hade alla mina ;rhoppningar ramlat, och denna gång kände jag att lyckan för evigt öfvergifvit mig. I ett drag hade jag tömt smärtans och förtviflans rågade bägare.