Aftonbladet – 19 november 1855, sida 1

Jag andades åter; säkert hade Söphie af grannlagenhet återtagit sitt familjenamn: För mig genast till demy befallde jag. Gumman bad mig ursäkta, men. hennes herrskap hade för en vecka -sedamn rest till Wiesbaden, och dagen för deras återkomstivar ännu ej bestämd. i Jag hade således ännu en resa att:göra innan jag kunde få omfamna min Sophie, och jernvägstränen som redan samma afton skulle inträffa uti Wiesbaden afgick först .tvenie timmar sednare. Huru tillbringa :denna tid? Sliten mellan fruktan och hopp, skyndade jag till den gamle Mosex, hos hvilken jag äfven hade en pligt att: uppfylla; jag ville nemligen frigöra min mors :arf och på detta sätt up fylla en önskan som den arma-qvinnan hela sitt lif förgäfves närt. Moses satt vid: sin pulpet, han hade ej undergått den -ringaste förändring sedan jag såg honom sist, det var samma roffågelsansigte, samma glasögon och samma skrynklor; han liknade nästan ett balsameradt lik. Gubben stirrade länge -på: mig, men min solbrända hy och mitt svarta skägg hindrade honom att igenkänna mig, och jag log i mitt sinne åt den oro som lästes i hans ögon. Du kommer något sent, min son, sade han, då jag slutligen gifvit mig tillkänna och sagt ändamålet för mitt besök, förfallotiden är redan öfver... jag har stora summor att fordra på det här huset... och det är tyvärr hela långa tiden som jag ruinerar mig genom min förbindlighet. Min kära Moses,, afbröt jag otåligt, det gagnar ingenting till att åter börja den gan la bistorien; säg mig fort hurw mycket jag är er skyldig i kapital och ränta; jag vill ha slut på det här. I kapital! utropade juden förskräckt och sköt upp glasögonen för att bättre se på mig.