Aftonbladet – 19 november 1855, sida 1

DON OCTAVIO)). EDOUARD LABOULAYE, Öfversättning. V. För dem som resa med själen fri och hjertat gladt finns det ej någon angenämare förströelse än resor, men för den olycklige deremot, som släpar sorgen och ensamheten med sig, kan man ej tänka sig någonting dystrare än dessa jemna ombyten af ställen och dessa främmande ansigten, hvilka man öfverallt träffar. Jag reste liksom uti en dröm och ofta tänkte jag att jag vid krökningen af vägen skulle återfinna mitt hus i Frankfurt och Sophie. Ingenting tröttar mera än oupphörligt felslagna förhoppningar, och det var en verklig lättnad för mig när jag ändtligen anlände till Neapel, der jag med kraft öfverlemnade mig åt mina studier. Arbetet låter oss glömma! Min första omsorg var att byta om namnj; jag hade ej något intresse af att bibehålla mitt eget, som dessutom endast var kändt i Frankfurt, och der jag framför allt önskade att kunna bringa det i evig glömska. Jag beslöt derför att kalla mig Öctavio; detta namn. hade redan bringat mig lycka på scenen, och jag liknade ty värr sjelf allt för mycket detta offer af en uppriktig, illa belönad kärlek. Jag började genast öfva mig i den italienska sången, och den gamle professorn, till hvilken jag hade rekommendationsbref, initierade mig snart i alla skolans hemligheter. Men ehuru god jag fann hans metod och ehuru mycket jag inhemtade af honorh, afstod jag ändå cj helt och hållet från mitt ) Se A. B, n:o 266, 267—270,