Aftonbladet – 19 november 1855, sida 1

bref med orden: Kom icke hit; tänk på din framtid. Här väntas du endast af nya sorger. På hvarje annan man hade naturligtvis dessa korta afmätta bref öppnat ögonen; men jag var blind och envisades ännu att hoppas. Uti min ensamhet helt och hållet öfverlemnad åt mina minnen, upplägade min kärlek för Sophie med fördubblad häöftighet, och den vansinnigaste passion började åter att förtära mig. Jag såg mig rundt omkring endast omgifven af. menniskor som älskade hvarandra, och en rörelse, ett leende eller en handtryckning gjorde mig ofta ursinnig. Äfven jag ville älska, äfven jag ville med stolthet visa för verlden den qvinna som jag skänkt mitt hjerta och mitt namn. Beherrskad uteslutande af denna tanke, sökte jag en tröst uti Brunos bref. Hundra gånger genomläste jag dem med feberaktig: häftighet, uttydande hvarje -ord till min egen fördel. Ibland insåg jag visserligen att Sophie var densamma nu som förr, men det fanns ingenting uti hennes uppförande hvilket kunde göra henne ovärdig hvarken min ömhet eller min aktning; Bruno anklagade henne ej; och han hade svurit att säga mig sanningen. Hvarför skulle jag då döma mig sjelf till. denna grymma skilsmessa?... Hvarför skullejag ej återvända till Sophie? ... Hon var lättsinnig och kokett, men jag var ju nu nog rik för att omgifva henne med nöjen och lyx; och om jag någon gång under denna sinnesyra påminte mig hennes ovärdiga handlingssätt; skyndade jag alltid att anklaga hennes uppfostran såsom orsaken dertill. Ack! huru ofta under denna tid insöfde jag mig ej i den ljufva förhoppningen att min ömhet slutligen skulle smälta: isen kring detta marmorhjerta, och att den. dag skulle randas då Söplt skulle älska mig lika högtsom jag henne! från det ögonblick: denna tanke insmugit sig i mitt hufvud var det mig omöjligt att