Aftonbladet – 19 november 1855, sida 1

pade jag för mig sjelf, att en befallning från min sida hade blifvit föraktad och att det hade varit löjligt att använda våld. Jag skrof flera gånger till Sophie för att förmå henne att komma efter: jag skildrade i lifliga färger mina lysande triumfer, i hopp att de skulle verka mera än mina böner; men hon var döf för allt. Mitt tålamod var uttömdt; min hustru -hade aldrig värderat min godhet; jag beslöt nu att göra min makt som man gäl: lande, och jag skref derföre ett bref, hvaruti jag i korta ordalag förklarade det vara min uttryckliga vilja att hon till en viss dag skulle vara i Italien; men jag fick ej annat svar än att bon hädanefter önskade vara befriad från mina bref och att, i fall jag ännu längre ämnade plåga henne med min korrespondens, hon åtminstone aldrig tänkte besvara dens Allt var således slut emellan oss! Ifrån detta ögonblick erhöll jag endast då och då några rader från Bruno: Alla hans bref voro lika; han rådde mig alltid till att stanna qvar i Italien och ej tänka på att återvända till fär derneslandet. Om sin syster skref han aldrig någonting annat än att hennes anseende som sångerska var högst medelmåttigt, men att hon var nöjd. Hvad honom sjelf beträffade, hade han, till följd af sin oordentlighet, blif! vit jagad från den ena teatern till den andrä, ehuru det naturligtvis alltid var direktörernas fel. Någon gång, då han var melankoliskt stämd, förbannade han dryckenskapen, såsom prsaken till hela hans lifs olycka, och märk-. rdigt nog bad han mig alltid vid dessa till-fällen om förlåtelse. Några dagar innan jag lemnade Italien, för att emottaga mitt engagement i Wien, erhöll jag åter ett bref från ronom, hvari han berättade mig att Sophie! uervändt till Frankfurt och att hon hoppades erhålla vett nytt engagement i norra delen af! Pyskland. Som vanligt slutado Bruno sitt