Aftonbladet – 19 november 1855, sida 1

MJ Mm MMUMU———MHu r Fr lrkkttTtrnnnnvev hemlands alla vanor. Det förekom mig som om vi uti vårt sätt att sjunga uttryckte en uppriktighet och en hjertlighet, som fullkomligt saknades hos italienarne; jag fann, med ett ord, hos oss mindre konst men mera sanning, och jag beslöt att förena de begge metoderna. Publiken, hvilken alltid visat mig välvilja, gaf mig äfven nu rätt, och dess högljudda bifall uppmanade mig att fortgå på den bana jag valt, Min röst hade inom kort återfått sin förra friskhet och styrka, på samma gång som den blifvit böjligare och omfångsrikare. Konsten vinner genom artistens lidanden, och jag kände nu att jag kunde återgifva den passion kompositören nedlagt i min rol samt att jag var den person han drömt sig. När jag till exempel sjöng någonting af Bellini, så öfverensstämde hans musiks svårmod så utomordentligt med min egen själs sorgbundenhet, att jag alldeles glömde bort det jag stod på scenen. Men märkvärdigt nog hade äfven buffaroler en viss dragningskraft för mig; deras vilda munterhet hänförde mig mot min vilja och jag kände ett grymt nöje uti att håna de passioner hvilka förtärde mig. i Under två års tid spelade jag på Italiens förnämsta teatrar, och 1850 uppträdde jag för första gången på Fenice i Venedig såsom primo tenore assoluto. Det var der jag var anställd då kejserliga operan i Wien erbjöd mig engagement för flera år med 15,000 fioriners lön och korta spelterminer. Jag antog det. Ändtligen skulle jag under nya förhållandeo få återse mitt älskade Tyskland. Kanske skulle hela mitt lif förändras och lyckan åter le emot mig. Mina ljufva illusioner uppvaknade ånyo. Under första månaden af mitt vistande i Italien förebrådde jag mig ofta min svaghet att hafva leranat Sophie, Förgäfves uppre