Aftonbladet – 17 november 1855, sida 2

Sa, PE TT JV FJ RR PJ STI AA ORVAR UT DVA rike. Då vår höga suverän i Frankrike återgäldade hans besök, mottogs hon af det landets suverän med den utsöktaste uppmärksamhet och gästfrihet. Hela franska folket visade vid detta tillfälle i huru hög grad. det sympatiserade med de känslor som England hyser i afseende på vigten af den intima samdrägten och det aktiva förbundet mellan de tvenne nationerna. Jag skattar mig alltså på det högsta lycklig att-föreslå er en skål, som, jag är viss derpå, j skolen dricka med den lifligaste entusiasm. H.M. fransmännens kejsares skål! De närvarande reste sig och helsade skålen med långvariga bifallsyttringar, hvilka upprepades med förnyad styrka då hr Persigny uppstod och på franska språket besvarade skålen med följande ord: Jag tackar er, mylord mayor, att ni föreslagit den uti denna församling med så mycken värma mottagna skålen; : För 35 år sedan uttryckte kejsar Napoleon I sin bedröfvelse deröfver, att deticke lyckats honom att besegra engelsmäns och fransmäns -fördomar och att vinna Englands vänskap. Hvilka storverk, utropade han, hade vi, förenade, kunnat utföra! Den tid är nu kofmen då dessa storverk verkligen utföras, och det till verldens väl och säkerhet. Er höga drottning har vid Napoleons graf aflagt sitt fromma besök, och under en annan Napoleon, som förstått sitt lands sanna intressen, har Frankrike blifvit Englands nära bundsförvandt. Dock är detta icke allt. Vårt förbund hvilar icke blott på tillfälliga omständigheter; utan på gemensamhet i intressen de båda folken emellan, intressen, hvilka för närvarande så med hvarandra sammansmält, att ingen lycka eller olycka kan vederfäras det. ena folket, utan att på samma gång äfveh kännas af det: andra. Om två länders förhållanden till hvarandra äro af detta slag, då är deras förbund betryggadt mot alla intriger, och ingen makt på jorden kan sönderslita detsamma. Men taga vi nu i betraktande, att endrägten emellan våra. båda länder, af hvilka det ena företrädesvis är en sjömakt, det andra en militärmakt, företer den största makt som någonsin existerat, så kunne vi med största lugn emotse detta krigs utgång., v Vid inledningen till den derpå följande toasten, hvilken gällde fältmarskalken lörd Hardinge, såsom representant för landtarmen, och förste lorden af amiralitetet såsom representant för flottan, hänvisade lordmayorn Sa truppernas hjeltemod och ihärdighet samt det goda förhållandet emellan dem och de allierades trupper. Lord Hardinge och sir Charles Wood svarade. häruppå med några allmänna betraktelser öfver de af armån och flottan utförda dater, bekräftande -dervid lordmayorns loford. Efter skålarne för City, för Londons handel, för den siste lordmayorn och för diplomatiska kåren, uppsteg lordmayorn åter och föreslog en skål för rninistrarne. Det vore glädjande, sade han, att församlingen i de närvarande ministrarne kunde välkomna en förening af så utmärkta män, hvilkas sträfvanden ha funnit erkännande hos folket; ty endast då, när valet af kronans rådgifvare ratificeras af den offentliga meningen, vore det en möjlighet att med framgång leda landets angelägenheter. I närvarande ögonblick hade landets önskade och förväntade understöd i fullt mått kommit ministrarne till godo, ty folket sjelft önskade på det ifrigaste att det krig, i hvilket England nu vore inveckladt med en af Europas stormakter, måtte framställa sig för sjelfva denna makt äfvensom för alla europeiska stater och för hela verlden såsom ett krig, hvilket icke blifvit företaget ensidigt af kronan och regeringen, utan såsom ett krig, för hvilket landets sympåtier fullständigt uttala sig, och vid hvars fullföljande regeringen kan vara förvissad om nationernas understöd, tills omständigheter inträda, som gifva England och dess allierade borgen för och visshet om en ärofull och beståndande fred. Sedan lord Palmerston tackat å sina egna och sina kollegers vägnar, svarade han med följande ord: oDe män, som fått sig ledningen af de allmänna angelägenheterna anförtrodd, skulle icke visa sig vuxna uppfyllandet af de dem åliggande pligter, om de icke hade något sinne för värdet af den kommersiella företagsamhetens stora princip, hvilken så att säga helgas genom de män, som äro församlade i denna krets. Denna kommersiella företagsamhet är en af de förnämsta grundvalarne för nationernas storhet och makt. Under freden utbreda handelsföretagen civilisationen, befordra umgänget mellan nationerna, nedbryta de skrankor som skilja det ena folket från det, andra och bidraga att förena menskligheten i en gemensam broderlighets band. Inträder olyckligtvis krig, som detta under de menskliga händelsernas lopp tid efter annan måste väntas, så erbjuder handeln medel att föra kriget med framgång på ett sätt, som bereder en säker, ärofull och varaktig fred. För enhvar, hvilken har sinne för det högre, måste det alltid synas såsom en af de högsta ställningar hvilka i allmänhet kunna ernås, om honom blir abförtrodd ledningen af en stor nations, sådan som den engelskas, angelägenheter. Men har det någonsin gifvits en tidpunkt, då de, hvilka erhållit en sådan uppgift, måst vara särdeles stolia öfver den dem förlänade ära och särdeles djupt känna den ansvarighet som deraf pålägges dem, så kan detta utan tvifvel sägas om den närvarande tidpunkten, hvilken måhända bör kallas svörre än någon annan sedan urminnes tider; ty ett ädlare skådespel än det, som den engelska nationen nu erbjuder verlden, har ännu ingen nation erbjudit henne. Vi har inlåtit oss i en stor strid, icke lättfärdigt, icke öfveriladt och utan öfverläggning, utan efter allvarligt och moget betänkande. Vi ha inlåtit oss i denna strid, emedan vi kände a t kriget vore lika nödvändigt som rättvist, och från den ena ändan af landet till den andra ådagalägger det engelska folket ett fast, lugnt och vrubbligt beslut, att bringa alla de offer hvilka kriget kan fordra, att icke rygga til!baka för några ansträngningar samt att bära dessa offer och dessa ansträngningar så länge; intilldess vi kunna ernå freden under sådana vilkor söm vi hafya rätt att fordra. Jag ser här närvarande representanterna för de trenne bundsförvandter, hvilka gemensawmt med oss sträfva till detta stora mål. Jag ser här sändebudet från fransmännens kejsare, denne store bundsförvandt, som jag måste göra den rättvisan att säga, att han genom sin karakters högsinthet, genom sitt förstånds skarpblick,: och genom sin politiks rättvådighet och upprigtighet befästat ett förbund mellan två nationer, hvffka biott alltför länge varit splittrade genom afund och misstroende, men, såsom jag hoppas, från denna stund skola förblifva trogna och förtroendefulla vänner. Jag ser här sändebudet från sultanen, för hvars sak vi gripit till vapen och hvars undersåter på ettså ädelt sätt visåt att de voro värdiga det af oss förlänade bistånd. Vi se dessutom vid detta bord representanten för konungen af Sardinien, en herrskare, hvars karakter, likåsom hans folks beteende, väcka de varmaste symrpa. tier i hela England och hvars upprigtighet ingifrer oss det mest obetingade förtroende. Jag hoppas att allt hvad dessa våra bundsförvankters representanter få se och höra i England, hvarthelst inom detta land de än begifva sig, skall sätta dem i stånd att förkunna sina herrskare, att. medan vi sitta det stör.