Aftonbladet – 17 november 1855, sida 1

des aldrig falla mig in att fara till ett land hvaraf jag hvarken känner språket eller sederna; jag stannar qvar i Tyskland, der jag nog kan finna engagement, om också ej i Frankfurt. Jag ber er i alla fall vara öfvertygad om att jag på intet sätt ämnar falla hvarken er eller någon annan till last. Erkänn, utropade jag, att detta icke är den egentliga orsaken till er vägran! ... Det är ej fruktan för det främmande landet som förmår er att stanna här, utan deåt är längtan efter oberoende... det är er önskan att, befriad från mig, blifva ensam herrskarinna öfver edra handlingar. Tvinga mig ej att talan, Htropade hon och stampade häftigt med foten i golfvet, tvinga nig ej att säga saker som skola gräma er att höra och mig att hafva sagt... Ja, jag erkänner att jag ej längre kan uthärda detta Nf tillsammans med cr, och om ni vore mindre egenkär så skulle ni sjelf inse det. Alltsedan den narraktiga duellen är ni er ej mera lik, er svartsjuka, ert misstroende och er retlighet tilltaga hvarje dag... Jag var endast ett barn då vi gifte oss, jag kände er kärlek men jag kände mig icke sjelf; och vi hafva förändrats begge två... Tro mig, Henrik, om vi skulle fortfara att lefva på detta sätt, så skulle vi inom ett år vara skilda, och kanske skulle till och med ett evigt hat grundläggas emellan oss... Frånvaron är bäst för oss begge, och hvad mig beträffar har jag fast beslutat att aldrig följa er till Italien,. Hennes ord voro tyvärr allt för sanna; nej, jag var ej längre densamme alltsedan misstanken insmugit sig i mitt hjerta. Hvarken Brunos ord, Kosalies bedyringar eller majorens skämt hade kunnat återställa mitt krossade förtroende. Jag visste att Sophie ej längre älskade mig, hvarför skulle hon icke då kunna älska en annan! Att bota mig för min,svartsjuka hade varit lätt; jag begärde endast att tro och hoppas. Litet vänlighet, Titet kärlek hade varit nog för att utplåna det förflutna och hela mitt alltjemt blödande sår, men min hustru var alltid hård, kall och fordrande.