Aftonbladet – 17 november 1855, sida 1

Hvarje dag tilltog mitt onda... jag sänkte hufvudet och gick ut. Jag visste att Sophies vilja var starkare än min, och kanske var jag äfven i djupet af min själ trött vid dessa oupphörliga uppträden. å jag talade med Bruno om vår skilmessa, svarade han: Hvad tänker du på! Hvad faller dig in . .. Ni förnuftiga karlar ären vid Gud hundra gånger tanklösare än vi så kallade dårar! .... Är det verkligen möjligt att du vill lemna åt ensamheten en ung qvinna som älskar nöjet och som har tråkigt? ... Är du verkligen nog barnslig att tro det hon ej skall falla på en så slipprig väg?..Men hvad angår det mig då du, hvars namn hon bär, sjelf leder henne till afgrundsranden ! Gå du och tala med henne ! utropade jag, bed, besvär henne att säga ett ord... ett enda ord, och jag är lycklig att föra henne med mig . .. eller att stanna här... Hvad bryr jag mig om rikedom, framgång, lif... då jag ej eger Sophies kärlek!... Hvad bryr jag mig om Italiens ljusa himmel då hon ej vill lefva under den! ... Ack må hon endast räcka mig handen, och allt är glömdt. Kärleksgnabb , kärleksgnabb! mumlade Bruno, sådant der brukar vanligtvis gå fort öfver, och det skall ej stå länge på innan jag förer min syster i dina armar; men akta dig Henrik för dylika husliga scener, de döda slutligen kärleken. Efter ungefär e timmas förlopp inträdde Bruno åter; hans gon blixtrade af raseri, och det var med möds2 han kunde äämpa sin vrede; Res, sade han. res! Du har rätt nu som alltid, det är jag som är dum . .. Ack de qvinnorna . .. de qvinnorna... hvem känner dem !... Modren, som uppfostrar sin dotter, vet hon väl hvilken orm hon närer vid sin barml!... Res, min vän, du som är ädel och godt. Mau talar om qvinnornas svaghet... Finns det i verlden någonting jemförligt med deras jernhärda egoism? ,.. Det är genom den som de beherrska oss, och det är genom den som de slutligen döde oss!