den herrliga 29 Sept. Redan dagen förut påjl morgonen erfor Vassif Pascha genom en spion, att man i ryska lägret förberedde sig på ett iulmänt anfall. Men sådana underrättelser hade man ofta erhållit och de hade nästan) alltkl visat sig vara otillförlitliga. Emellertid höllo vi oss på vår vakt och man afsände inyo spionen för att kunskapa. Han kom åter natten till den 29 och förmälde att ryska avantgardet redan lemnat lägret. Kunskapare utskickades, men mörkret och dimman gjorde hvarje observation omöjlig. Muschiren vidtog genast sina mått och steg för att icke blifva öfverraskad, hvilket var så mycket mer tt pefara, som vi varit nödsakade att tillbakadraga våra förposter till följd af vårt kavalleris aftåg och svagheten hos de hästar vi hade qvar i lifvet. Snart kunde man märka fiendens annalkande. Den på rekognoscering utskickade bataljonen drog sig genast tillbaka och vi öppnade vår eld. Vid första skotten gåfvo ryssarne förmedelst fruktansvärda hurrarop tillkänna huru nära de voro, och stormade fram mot Tagmaz-Tabia. Den första kolonnen var 5—6000 man stark och betäckt genom 18 bataljoner, 50 kanoner och 2 kavalleriregementen, som voro uppställda på kxullens kant och sednare deltogo i striden. Klockan var ungefär 4 på morgonen. De 500 man som utgjorde besättningen i TagmazFabia afvaktade beslutsamt fiendens första leler och emottogo dem med en fruktansvärd nusköttoch artillerield. Från detta ögonblick till kl. 1, 11 på förmiddagen upphörde striden icke ett ögonblick; de ryska reserverna kastades efter hvarandra emot redutterna, utan att kunna hinna fram till dem. Artillerioch musköttelden var i början tillräcklig för att hålla fienden tillbaka. KL. 8 gjorde de ett kraftigt försök med generalerna och officerarne i spetsen och kommo fram till foten af våra förskansningar. Snart hoppade ungefär hundra af vårt folk öfver bröstvärnet och kastade sig med bajenetten på fienden, som blifvit andfådd genom ansträngningen att stiga uppför. Han kastades också ned halfvägs utför kullen och flera officerare blefvo på platsen. Denna scen förnyades flera gånger och alltid med samma utgång; två gånger bestego ryssarne platformen; elfva officerare dödades vid våra kanoner. Under denna tid förblet icke det ryska artilleriet overksamt; det besköt positionen från sidan och understöddes dervid förträffligt af en mängd tiraljörer. Men mellan hvarje anfall lutade sig våra soldater ned mot bröstvärnet och besvarade fiendens eld; också hade vi proportionsvis få sårade. Olyckligtvis erhöllo vi inga förstärkningar. och oaktadt vår vanliga lycka hade vi likväl nära 250 man försatta ur stridbart skick. Soldaterna erbjödo sig att ensamma lemna redutten och begära förstärkningar och ammunition; 2 af dem kommo friska och välbehållna till de första framryckande bataljonerna. Den första af dem störtade sig med bajonetten på de ryska tiraljörerna, som formerat sig med kavalleriet för att för bataljonen spärra vägen. Med ett enda anlopp öppnades denna och bataljonen anlände till Tagmaz-Tabia. Kock gueldeniz! (Välkomna!) Det blef ett oerhördt skrik i redutten, och försvaret började med förnyad kraft, Ryssarne sågo det och kastade en ny stormkolonr. framåt, under det de samtidigt angrepo våra yttersta förskansningar och kringrände Tagmaz-Tabia. Men nya förstärkningar afskickades från det förskansade lägret och angrepo ryssarne i ryggen, under det korselden från de öfriga redutterna besköt dem från tre håll. Det var ett högtidligt ögonblick; det skulle afgöra Tagmaz-Tabias öde. General Kmety (Imail pascha) fattade ögonblickets vigt, samlade hälften af sitt folk och lemnade redutten för att göra ett vildt bajonettanfall på ryssarne. Det var signalen till en allmän upplösning. Men dagen användes icke blott för försvar af Tagmaz-Tabia.. Ryssarne hade i norr kastat en annan angreppskolonn bestående af 8 infanteribataljoner, 2 batterier och 2 kavalleriregementen emot Ingliz-Tabia. På denna punkt var fienden lyckligare. Vid det första anfallet, som leddes med mycken kraft, kom han ända fram till positionen och blef efter ett förbittradt handgemäng, i hvilket öfverste Ahmed stupade, herre öfver densamme. Öfverste Lake (engelsman) skyndade fram med några kompanier till förstärkning, inträngde åter i redutten och fördref ryssarne, som före sitt aftåg förnaglade tre kanoner. Allt detta skedde i mörkret och dimman och under en viss förvirring. Fienden gjorde ett nytt anfall, man hade blott en kanon att sätta emot honom; han intog åter redutten. Dessa förfärliga ombyten upprepades fyra gånger. Vid dagens inbrott ankommo betydliga förstärkningar, de närmaste batterierna kunde med säkerhet rikta sin eld, utan farhåga att skjuta på de turkiska trupperna, och redutten förblef slutligen vår. De engelska officerarne hafva på ett beundransvärdt sätt uppfört sig. Abdul-Kerim pascha vid generalstaben fick två hästar skjutna under sig då han framförde förstärkningarne; öfverste Zikria bey sårades i samma ögonblick. Ryssarnes sista ansträngningar, understöddes af en del af den berömda dragonkåren och en del af reserven, som bestod af 1800 man infanteri, 2 batterier och 3 kavalleriregementen och jemte general Muraview stodo vid Erzerumbron. Kavalleriet kastades på ett ursinnigt sätt mot InglizTabia, hvilken var omgifven af varggropar och dylikt, som officerarne måste hafva bemärkt vid de åtskilliga stormningarne. Följden var att hästarne störtade, bröto Ilederna och bragte oordning i kolonnen. Emottagna med kartescher måste dragonerna genast vända om; 198 af dem qvarblefvo framför våra gropar, deribland flere officerare och en georgisk prins. Ryssarne angrepo äfven Oanlu Tabia; men bär föreföll ingenting annat än en kanonad vr. ÄN An KHIRAR Af dveåIran Ila RIE ER