Aftonbladet – 16 november 1855, sida 2

våldsam yrsel som lät mig glömma allt, till och med mina lidanden. Efter trenne dygns förlopp började febern, tack vare de ofta upprepade åderlåtningarne, att gifva vika, men jag hade ännu ej den ringaste reda på det som tilldrog sig omkring mig. Det främmande rummet, den gråtande Bruno och de obekanta ansigten, hvilka omgåfvo min säng, till och med förskräckte mig; och jag var så svag att jag, då Bruno första gången bjöd mig ett glas vatten, föll i en konvulsivisk gråt. Doktorn hade strängt förbjudit alla låta mig tala, och en vecka förflöt innan jag så mycket kunde samla mina tankar, att jag var i stånd att fatta huru mycket jag lidit och hvad som passerat. Men ändtligen återkom minnet, och min första fråga gällde då grefve Wildenstein. Hans tillstånd var ännu föga hoppgifvande; men begåfvaa med en starkare natur än jag, hade han hvarken lidit af yrsel eller vanmagt; en duell var för honom ingenting annat än ett förloradt parti. Hans lif hade varit insatsen, han hade förlorat en del deraf, det var allt. Då jag nämnde grefvens namn darrade Bruno; utan tvifvel fruktade han att jag äfven skulle fråga efter Sophie; men jag hade inom mig gjort en föresats att aldrig mera tänka på denna qvinna. Aldrig mera tänka på henne! Ack, skall jag erkänna min svaghet? Jag älskade Sophie a än någonsin, och allt hvad jag lidit för rde hehe endast ännu dyrbarare hjerta. Det var jag som hade varit g, det var jag som hade vågat miss-: onne ... arma barn! hon var oskyldig; ifiade det ej längre... felet var mitt, mt mitt, och jag grubblade nu mera en-: dast öfver huru jag skulle kunna erhålla hen-. nes förlåtelse. j Trogen min föresats att ej låta hennes namn nne 18