Aftonbladet – 16 november 1855, sida 2

(och hållet af den talrika publikens högljudda hvisslingar, och bravorop och hyssjningar täflade med hvarandra. Sope.2 var blek, hon stod orörlig med sammanpressade läppar och stirrande ögon. Förskräckt öfver den djupa smärta som lästes på hennes ansigte, störtade jag fram och kysste vördnadsfullt hennes hand. NI vet hvad publiken vill säga. Inom denna massa, lifvad af passioner, jaga oupphörligt de mest motsatta sinnesrörelser hvarandra. Denna gång var bifallsstormen allmän, handklappningarne afbröto sången och inropningarne ville aldrig taga slut. Penna aftoh jordades likväl alla mina ljufva förhoppningar. Då Sophie kom hem var hon utom sig af raseri öfver den skymf hon lidit och för hvilken hon anklagade mig. Hennes sårade högmod gjorde henne omedgörligare än någonsin, och som publikens ovilja dagligen blef synbarare, fattade hon en djup vedervilja både för sitt hem och för Frankfurt. Hon hyste numera endast en tanke, den att kunna aflägsna sig från staden och mig. Äfven jag längtade efter att få lemmnå Frankfurt. Min duell, obehagliga rykten och en mängd nedrigt förtal, utspridt af mina afundsmän och med värma cmottaget af mina fiender, tvingade mig att öfvergifva det land jag mest älskat på jorden och den teater som utgjort målet för alla mina örelystna drömmar. Jag bad direktören om tillåtelse: att få bryta mitt kontrakt; han samtyckte gerna dertill, dels derför att han alltsedan mitt första uppträdande skänkt mig on fli lig vänskap, dels derför att han hörde det min röst, til följd af min blessyr, förle ågot at sin förra uthållighet. Jag var icke längre den lysande och outtröttlige sångaren, som iifvade och berusade massan; min kraft var bruten; jag behöfde hvila och det låg följaktligen ätven i hans intresse att gifva mig afsked.