Aftonbladet – 16 november 1855, sida 2

samt vandrade stödd på hennes arm, utgjorde hennes högsta nöje, och hon var lycklig då hon fick cmottaga besök af mina kamrater, hvilka vid dessa tillfällen aldrig upphörde att i lifliga färger skildra de faror jag lupit under den rysliga duellen. Långt ifrån att undfly ett ämne som borde hafva varit henne påkostande att höra, återbörjade hon det alltid sjelf, och jag såg ofta hennes ögon blixtra och hennes kinder firgas af en högre rodnad vid mina vänners öfvcrdrifna beskrifningar. Huru skön var hon ej under dessa smärtans dagar, som jag nästan kan kalla för de lyckligaste i mitt hf! Att känna sig pånyttfödas under den qvinnas omsorger som man älskar, att ej tänka på gårdagens ledsamheter för annat än för att bättre njuta af dagens glädje, det är den högsta sällhet de, som mycket hafva lidit, kunna erfara. Ändtligen var ögonblicket inne då jag åter skulle uppträda. Vår direktör hade helt omtänksamt valt en pjes, hvari Sophie och jag spelade emot hvarandra, nemligen Bryggaren i Preston,. Bruno inträdde först på scenen; hans glädtighet intog alla och han helsades med enhälliga bifallsrop. Då jag inträdde deremot, trängde några skarpa hvisslinga från logeraderna. emot r Grefven och hans vänner kunde ej förlåta att jag, den obetydlige sångaren, vågat korsa min värja med en af Tysklands förnämsta ädlingars. Men hvisslingarne nedtystades snart af trenne starka salfvor handklappningar. Det var är 1847, revolutionens anda sväfvade redan i luften och det hade endast berott af mig sjelf att anse mig för en hjelte; slumpen eller rättare sagt himlen, som jag ännu i dag tackar, hade bevarat mig från att blifva en mördare. Sophie inträdde nu. En liflig rörelse uppstod i salongen. Det var ett hemskt ögonblick. Logeradernas applåder nedtystades helt