Aftonbladet – 16 november 1855, sida 2

godt igen för längesedan, men vid minsta ord som säges blir du häftig . . . utom dig ... och... Låt henne komma in, Bruno, afbröt jag, låt henne komma in! Der ha vi det nu igen!... Ja, hon skall få komma in, om du heligt lofvar mig att ej säga ett enda ord, utan att nöja dig med att hon sitter bredvid dig... Lofvar du det? Skynda . .. skyndan, utropade jag, du dödar mig med din långsamhet. Efter några minuter inträdde Sophie på töspetsarne. Jag reste mig upp på ena armen, och oaktadt min svaghet räckte jag henne gråtande handen. Stackars Henrik, hviskade hon och kysste ömt min panna, buru mycket jag lidit för din skull! Derefter fattade bon sitt broderi och började tyst att arbeta. Jag betraktade henne med kärlek och sorg. Hon var min! Jag hade med mitt blod beseglat vår förening! Men hennes hjerta, tillhörde det mig väl ännu? Märkvärdiga qvinna! Då och då såg hon upp från sitt arbete för att med vild glädje fästa sina ögon på mig. Man kunde nästan tro att duellen fröjdade henne och att hon kände sig lycklig öfver att vara så högt älskad. Hvad Bruno beträffar. så var han så hänryckt öfver att se mig räddad och sig sjelf fri från den tråkiga sjukvaktaretjensten, att han i glädjen deröfver redan samma afton glömde sin ed och tog sig ett rus. Mitt tillfrisknande gick långsamt, men Sophies ömma omsorger sveko mig ej ett enda ögonblick. Det var hon som förband mitt sår, och med en fes skicklighet undanröjde hon allt som kunde inverka störande på min helsa. Den makt hon utöfvade på mig syntes fägna henne; hon var skapad att befalla. Att få bestämma öfver mina måltider, min sömn och mina promenader i trädgården,ider jag lång