Aftonbladet – 16 november 1855, sida 2

banasig väg öfver mina läppar, hoppades jag att Bruno först skulle tala till mig; men midi under sina grymma samvetsförebråelser hade han svurit vinet ett evigt hat, och då han ej drack annat än vatten, var han stum som grafven. Slutligen kunde jag ej längre dölja min längtan, utan frågade darrande. Och Sophie ?... du säger mig ju ingen ting om henmne Hon är der inne, svarade han, och om vi begge två icke varit förblindade, så hade vi genast insett att hon ej kunde vara felaktig, och att hon ej förstod huru orätt hon handlade genom att följa Rosalie. Tror du att majoren. som är lika svartsjuk om Sophie som du är det, någonsin gått in på att blifva grefve Wildensteins medbrottsling? Hon vär grade att följa dig; men det var ej af brottslighet utan af högmod; du sårade hennes egenkärlek, och hon hämnades, Knappt hade hon inträdt till grefven förrän hon ångrade sig, och utan att veta ett enda ord om duellen skyndade hon hem för att förmå dig glömma det orätta i hennes handlingssätt; men du var ej der... Hon sökte dig öfverallt... som en vansinnig irrade hon kring gatorna... förgäfves... hon återfann dig först då det var för sent! Arma Sophie! hon har gråtit så mycket!... Natt och dag har hon tillbragt vid din säng .s:. för att kunna egna dig de ömmaste omsorger... det är hon som räckt dig den svalkande drycken då du rasat i vild feberyra, och hennes hand är det som ordnat kudden under ditt hufvud Men hvarför är hon nu icke här? utropade jag, utan att längre kunna beherrska min otålighet. Hvarför? upprepade han, jo, derför att doktorn strängt befallt oss att undanrödja allt som möjligtvis kan uppröra dig. Om du vore liksom en annan menniska, så hade allt varit