Aftonbladet – 16 november 1855, sida 1

ni lå gatan gör en enda misstänkt rörelse, så låter jag genast arrestera både er och er värde kamrat. Härmed betraktade han föraktligt Bruno, som ville störta sig öfver honom, och som jag hade all möda i verlden att hålla tillbaka. Huru, sade jag oc: försökte lägga band på min vrede, är det sålunda en adelsman svarar? Ni vill icke förstå att det är med värjan i hand som jag afvaktar ert svar! Slåss med er! sade han högdraget, ,tror ni då att en man af min rang kan nedlåta sig till att duellera med en karl af ert lumpna yrke ?n : Det måste ni i alla fall, annars ger jag er här på öppen gata och i er väns närvaro en örfil ! Han bleknade och fattade sin käpp, liksom för att möta våldet. Kom major,, sade han, låtom oss lemna dessa uslingar; man väntar oss vid spelbordet. Majoren betraktade honom från hufvud till fot. Är det verkligen på detta sätt, frågade han, som ni ämnar besvara denne mans ord? Ni antager således ej hans älskvärda förslag ? — Nej... huru vore det möjligt... med min börd ... — Jasån; afbröt majoren, är det så ni uppfattar denna affär? Men min käre vän, det är längesedan år 1789 är förbi.x Vi äro icke i Frankrike, svarade herr von Wildenstein, och jag vill icke antaga denna utmaning. En duell med denne jude är ju omöjlig; om jag dödar honom, smutsar jag mina händer, och om jag skulle dö, hade jag ju gjort mig löjlig ! Men då, min bäste grefvex, återtog den obeveklige fransmannen, skall man äfven låta bli att spela Don Juan, utan i det stället sy tapisseri med sin söta tant, stiftsfröken. Ni