Aftonbladet – 16 november 1855, sida 1

och jag ställer mig under dessa herrars beskydd; herr grefve, jag utber mig ert försvar I Då, sade herr von Wildenstein, är det en helt annan sak, och i samma ögonblick som ni utnämner mig till er riddare erkänner jag ingens rättigheter. Dermed gjorde han ett tecken åt kusken, som genast körde vägen framåt. Bruno kastade sig framför hästarne, men en pisksläng kom honom att släppa sitt tag; han föll baklänges, och vi hörde på afstånd herrarnes och deras lakejers plumpa skratt. Jag hade stannat stum och orörlig på vägen; en greflig narrs uppförande rörde mig icke, jag skulle nog skaffa mig upprättelse för hans förolämpningar; men Sophies ord!.. Den som på detta vis stötte mig tillbaka var den qvinna åt hvilken jag gifvit mitt namn och min kärlek, och som till och med hade mig att tacka för sina teatertriumfer. Nej, det måste ligga någon hemlighet under detta uppförande. Jag vill skydda henne för sig sjelf, och efter som jag börjat handla vill jag fortsätta. Grefvens vagn hade farit tillbaka till Homburg; jag skyndade till villan; jag såg de begge qvinnorna stiga ur vagnen; herr von Wildenstein kysste Sophies hand, hvarefter hon inträdde i huset. Han tände sin cigarr och gick med majoren mot Casino. Jag hade honom ändtligen! Jag närmade mig Bruno; han var betäckt med smuts efter sitt fall och betydligt nyktrare, hvilket endast ökade hans vrede, Herr von Wildenstein, sade jag åt grefven, jag kommer för att påminna er det ni ör en stund sedan påstod mig hafva förolämpat er. Aterigen ni! utropade han, Hvad ämnar ni företaga? Göra skandal? Akta er! om