Aftonbladet – 15 november 1855, sida 2

KONGL. TEATERN. I går gafs Figaros bröllop för andra gången samt, liksom förut, för nära fullt hus. Intresset för dessa representationer af den herrliga operan tycks underhållas, ej allenast af den i det: hela lyckade framställningen, utan ock af de framsteg som åtskilliga af de yngre sujetterna här ådagalägga. Tyvärr var fru Strandberg, som gifvit Cherubinos rol med så mycken delikatess och behag, denna gång af en hastigt påkommen heshet nödsakad att bortlemna sina båda arier; en förlust, hvilken vi nästa gång hoppas finna rikligen: ersatt. Deremot var fröken Westerstrand denna gång lyckligare disponerad, och om man i hennes smakfulla uppfattning af Susannas parti icke alltid fann den humoristiska blandning af ironi och sentiment, som isynrnerhet uttalar sig uti arian i andra akten, så gaf hon dock sin sista aria med en känsla som visar att hos denna sångerska ett verkligt musikaliskt sinne döljer sig under den glänsande koloraturen. — MIL Andree, hvars sanna och uttrycksfulla föredrag af grefvinnans parti fortfarande väcker högt intresse, har, sedan hon lyckats uti spelet besegra sin första rädsla, redan vunnit och lofvar att framdeles vinna ännu mer uti hållningens säkerhet och konformitet med rolen. — MII Fundins lyckade framställning af Marcellina bidrager ej obetydligt till det helas lyftning. — Hr Uddman, som på sednare tiden kan sägas hafva beträdt en ny bana inom sitt fack och äfven ger Bartolo med en oftast lyckad komik, har deremot i sin aria bibehållit sitt gamla manår, hvarför detta nummer, som är att räkna bland operans bästa samt ger rolen dess hela betydelse, icke frambringar den effekt hvaraf det är mäktigt. Rikedomen på veslande sinnesrörelser i denna komposition samt den äkta buffastil. hvari alla äro uttryckta, öppna för den dramatiska framställningen det tacksammaste fält. För öfrigt vilja vi blott erinra några af sångarne att i denna musik icke anbringa det eljest stundom användbara tempo-rubato-maneret, utan fasthålla en strängare takt, emedan instrumentationen är alltför sjelfständigt behandlad, för att kunna följa sångarens friare deklamation, samt utgör ett lika vigtigt parti af taflan som sången sjelf. En ny vacker dekoration bidrog ej ovisentligen till tredje aktens lyftande.