Aftonbladet – 15 november 1855, sida 2

sina väninnor besöka de vackra trakterna kring Frankfurt, hvarest det fordom varit hennes högsta 1yckw att promenerå vid nin ärm? i En dag förkunnade hon mig att det var stor e fare dit med viss Rösalie; det var et aktris med ganska tvetydigt rykte och för HVärs riddare majoren hade förklarat sig; han sade fikväl själf att det var af förtviflan och för att uppväcka min HKöstrus svartsjuka: Jag hade för den dagen generalrepetition; vi häde satt upp Erhani och skulle dagen derpå uppföra den. Jag yttrade några Petunkheheter; Sophie blef ond, och jag gaf nu som alltid eftör, tänkande på den som så många gånger gif: vit vika för mig, f Då jag kom in På teatern, märkte jag ge nast en ovanlig rörelse; allas blickar vändes mot mig och derefter följde en djäp tystnåd? Alla Syntes ha kommit öfverens om ätt fida, endast Bruno Villö tala. Det syntes tydligt att bade vin och vrede för ögonblicket uppeldade honom, och han anklagade djerft printa dönnån för förtal, hvarvid denna visade mindre håg att rättfärdiga sig än att tysta ned sin motståndare för att göra slut på en obehåglig träta. Å Det är en nedrighet! skrek Bruno, och öm du inte Vöre! en qvinna, skulle jag Kästa ät dig härifrån, men ingen karl kunde djerfvas att påstå nådanting dylikt. : På en; gång Föllö hä ögon på Mig, Och hån kastade sig med ål af ruset öfverdrifven ömhet i mina armar, som på det högstå upp: väckte min Vedervilja, 1 fest vid Homburg och att hon änmadef Stackars Henrikp, sade han till hälften gråtande ;. Verlden är elak... MÅN jag kän ner dig och ditt hjerta... du hör ieke till de der beskedliga männerna som ingenting se, och, om din hustru bedrager dig, så är jag säker på att du ingenting Vet. Hvem vågar åstå motsatsen ? Jag förstod. ingenting af desså sällsahima ord; det var icke mig de kunde giällå. Meg den fruktän och förlägenhet som jag tydligt läste i allas ansigteh sade mig att jag skulle Is a fån f ringa da —— AN