Aftonbladet – 15 november 1855, sida 1

kunnat drömma. Det var en förmögenhet för en man utan önskningar och ärelystnad. Men om äfven teatern behagade mig (och med framgång var det ej svårt), var det långt ifrån fallet med skådespelarlifvet. — Denna bullersamma och ytliga tillvaro var så olika min ungdoms stilla dagar; ensam med min mör, hade jag tyckt att hela verlden var med oss; men bland denna mängd af kamrater och amatörer fann. jag mig ensam och öfvergifven. Bruno försökte förgäfves att draga mig med sig; hans råa sätt ingaf mig endast vedervilja. Ensam med saknaden och behofvet efter en förlorad ömhet, :är man nära att älska; det behöts endast ett tillfälle och detta tillfille kom af sig sjelf. Bruno hade en syster som han bestämde för teatern; fordom var det en liten ostyrig flicka, som jag lekt med och öfta satt på mina knän; hon var nu 16 är, d.v.s. er gvihas Det var för öfrigt ett bortskämdt barn; Bruno hade vanligtvis envisats-då hon haft rätt, för att gifva efter då hon hade orätt. Sophie var Nflig, lättsinnig, kokett och svag för nöjen. Men lika ombhytlig som qvick, var hon förtjusande i sina kapriser och utvecklade djerft dessa den första ungdomens behag, hvilka oftast göra sjelfva felen så älskvärda att de gälla förförtjenster. Jag såg likväl dessa brister; kärleken hade cj jort mig blind; men jag inbillade mig, ntt det blott var ett fel att hennes vårdslösade uppfostran hindrat hennes karakter från att stadga sig; jag smickrade mig med att lätt kunna bilda denna okonstlade själ och gifva denna unga natur den, riktning som jag önskade. . Jag vill ingifva henne, så tänkte jag. min mors alla dygder och på det viset skulle jag återfinna mitt fordua ljufva hemlif. Det var min käraste dröm, och jag meddelade den snart åt Bruno. — Till min stora förvåning afhörde han helt kallt mitt förslag. Du har orätt, sade han till mig; jäg känner min syster bättre än du, med hvilker hon spelar prinsessa. Det ären kokett. en egoist; hennes hjerta är hårdt, tro