Aftonbladet – 15 november 1855, sida 1

DON OCTAVIO). EDOVARD LABOTLAYE, Öfversättning. I himlens namn, min mor, hvad fattas dig? Tala!... utropade jag på knä framför hennes ; säng. Då for hennes hand längs efter min arm och smekte ett ögonblick mitt hår. som ihon alltid älskat att leka med, sedan böjde hon ned mitt hufvud och närmade sina läppar till. min panna; jag kände cn lätt kyss. Hennes hand föll: ned; ... allt var slut!... Om ni någonsin förlorat någon som ni hållit kär, bör ni kunna föreställa er min förtviflan; jag var tjugo år och hade ännu aldrig tänkt öfver döden eller sett den på nära håll, då han nu helt oblidkeligt beröfvade mig min enda kärlek och med: den allt hvad jag i verlden egt och lefvat för... jag var ensam, utan slägtingar, utan vänner, utan rådgifvare och nästan utan tillgångar. Som jag aldrig lemnat min mor, hs ide jag fått stilla vanor i förening med en qvinlig käaslighet och: blyghet; jag hade ej detta mod som umgänget med menniskor tic 8 ger åt andra unga män. Ingenting hh ; hittills förhärdat mitt hjerta eller afvänjt mig från behofvet att. älska; ingenting hade lärt mig att räkna på mig sjelf. Under en hel månad lemnade jag ej ett enda ögonblick detta rum; jag betraktade detta porträtt som syntes gråta med mig. jag kallade på min mor med höga rop. jag återbegärde hennesaf himlen, icke ng och frisk, icke en gång sådan som då hon satt i sin Jänstol vid sjukdomens utbrott, utan i sin säng, hvarest jag skött henne, öfverlycklig att få föra den medicin till.hennes läppar som skulle förskaffa henne några timmars nattro. : Under ctt af dessa förtviflans utbrott föllo mina ögon hindelsevis. på de begge raderna af Goethe som min mor en 4 Ch MA ann BOR ot mA