Aftonbladet – 15 november 1855, sida 1

genom räddar dig från det hotande eländet och den sorg som annars komma att förtära dig. Och detta yrke ? Är mitt; jag har en gång hört dig sjunga och vet hvad.en tenor som din är värd; med din fasta vilja och några lektioner; som jag åtager mig att ge dig, ansvarar jag inom tre månader för en lyckad debut. och från och med i morgon är. du, om du vill, engagerad. Medan Bruno på detta vis: utvecklade sina åsigter, insåg. jag snart det sanna i. hans påståenden. Jag var verkligen icke född till målare. Jag visste tillräckligt för att erkänna det sköna, men icke nog för att återgifva: det; och i målarekonsten ligger någonting djerft och bestämdt, som alltid undgått mig; det var icke i färger utan med toner som jag. kunde uttrycka mina känslor, och då en skön: tanke genomfor mitt hufvud, brukade jag vanligtvis lägga bort penseln för att skynda till mitt instrument. För teaterlifvet! hade jag utomdess ingen motvilja. Hvilka skrupler kunde afhålla mig, ensam och utan anhöriga som jag var? Det. enda hinder som ännu återstod mig var min: blyghet, men direktören, för hvilken Bruho: presenterade mig, -sade att. han åtoge sig att bortskaffa den. Min rösts friskhet hade helt och hållet intagit honom till min fördel, och för att gifva: mig litet teatervana, fick jag. genast börja att sjunga med i körerna. Bruno utvecklade ett beundransvärdt tålamod för: att lära mig tala och gåsåsom scenen fordrar, och efter några månaders förlopp debuterade jag iden rol han sjelf vält. det var Octavios i Don Jaan. ; Min debut gjorde föga uppseende och förtjenade ej heller att göra något. men jag blef likväl mottagen med välvilja af frankfurterpubliken. hvilken vanligtvis är ganska sträng; detta mettagande,; som jag genom träget studerande sökte göra mig värdig, förskaffade mig ett oengagemönt, som vida, öfverträffade mina förhoppningar och inoni kört försåg ig med en välmåga. om hvilken jag förut aldrig