Aftonbladet – 15 november 1855, sida 1

gång låtit mig ; skrifva; förmodligen anade hon redan då : framtiden och ville på detta vis ännu efter döden kunna råda mig. .Jag hör dig, utropade jag, jag måste lefva! och jag lemnade denna nu så dystra kammare, hvarest jag ämnat dö. Detta. rum blef mig heligt, och ehuru fattig, ville jag -att aldrig någon främmandes närvaro lo vanhelga denna min mors sista boning; då jag gick ut läste Jag dörren i dubblalås. Nu, det var för första gången, tänkte jag öfver min ställning, och Jag kände ett behof att rådföra nig med en vän. Denne vän trodde ag mig ha funnit i Bruno. — Se icke så förvånad ut, min herre, Bruno var ej då sådan som han Sv i dag; han var på den tiden en ung och vacker karl, en glad och munter kamrat, som i verlden innehade en betydligt bättre ställning än Jag. Bruno var för öfrigt son till en kringresande musikus, som dött i Frankfurt, och sedan tre år hade han varit anställd som förste basisten vid operan. Hans kärlek till nöjen var redan då stor och hindrade honom från att arbeta ordentligt, men hans klangfulla röst, glädtighet, lif och smak intogo de strängaste Kritici i, och han var och förblef publikens gunstling. Ehuru min mor alltid med en hemlig motvilja aflägsnat honom från mig, hade Bruno: ofta visat mig en så verklig tillgifvenhet att jag i min nuvarande öfvergifna belägenhet ej tyckte mig kunna göra någonting bättre än att uppsöka honom. Hvad tror du att du kan bli med ditt sudd ? sade han till mig: funan din pensel kan föda dig, behöfs en. fem, sex är, resor till Italien, modeller och Gud vet icke hvad... Och hvad skall du lefva af under tiden? Icke kan det bli af arfvet efter din stack mör... tro mig, utan hennes kloka hushållning är det du eger så godt söm intet... Eller ämnar du helt och hållet lemna åt Moses detta hus, som hån med sing inteedingar redan sugit bästa musten ur?... Nej, du mäste välja ett yrke som ifrån början föder dig, ett yrke som på en gång förskaffar dig välmåga och en allvarlig sysselsättning. och som deri