utom denna trånga krets. En gång likväl inträffade en stor förändring; vi skulle tillbringa en säsong vid Schwalbach. Läkarne, hvilka hos oss ordentligt svärma för brunnskurer, hade förklarat att jag behöfde stärkas, och min stackars mor vände sig genast, oaktadt sin stolthet, till en gammal pratsjuk och kinkig väninna, som samtyckte till att låta oss få följa med sig, på det jag skulle få njuta af den friska luften. Jag insåg knappt hvad min mor vid detta tillfälle led för munskull; jag var så van vid latt vara älskad, att denna kärlek förekom mig som en helt naturlig sak, och jag förstod ej mera min lycka än jag reflekterade öfver lifvet och framtiden. Man måste lida för att riktigt fatta huru lycklig man en gång varit. Då min uppfostran var fulländad måste jag fatta ett bestämdt beslut. Jag hade en vacker röst och egde en viss skicklighet på piano; men min mor ville ej tillåta mig att gifva lektioner; det var, enligt hennes åsigt, ett underordnadt och otacksamt yrke; hennes ärelystnad var att få mig till målare. I hennes inbillning blef min vindskupa en namnkunnig atelier, till hvilken Tysklands Mecenas, konung Ludvig af Bayern, nog en dag skulle finna vägen. I afvaktan på denna stora ära måste jag söka inträde i någon atelier, och Gud känner bäst med huru mycken oro och med hvilka ömma råd min mor förde mig dit; om aftnarne väntade hon mig alltid utanför potten, och det var hon som återgaf mig mitt mod när jag blifvit nedstämd af mina unga kamraters gyckel, hvilka öppet skrattade åt min blyghet och oskuld. Denna blyghet var för öfrigt af ett sällsamt slag och hade egentligen uppkommit af min uppfostran och det indragna lif jag fört, ty i grunden hade jag min fars heta blod, och det hade behöfts min mors hela kärlek för att till en del kufva mina häftiga och vilda naturanlag. Men hon aktade sig likväl för att försvaga min kraftiga vilja, ty bon visste att många lidanden väntade mig, och ville i tid vänja mig vid hårda prof.