än vanligtvis barn af min ålder; vid femton år var jag nästan en man, och min mor var ännu så ung, att då hon på gatan stödde sig vid min arm, kunde man anse henne för min äldre syster; vid min åsyn blixtrade alltid hennes svarta ögon af lycka och stolthet, jag var hennes tröst, hennes hopp; det var jag som en gång skulle återskänka henne all den lycka hon så tidigt förlorat. Valet af mitt framtida stånd blef snart nödvändigt; men oaktadt sin fattigdom ville min mor ej att hennes son skulle blifva en arbetare; hon hade sjelf fått en för god uppfostran för att i något ha vårdslösat min; en furste kunde ej ha fått en mera sorgfällig vård. Det var i Goethes mästerstycken som ag lärde mig läsa, och våra aftnar tillbragte vi med Tieck, Uhland och Körner. Ifrån min tidigaste barndom hade jag lärt mig spela, sjunga och rita, allt talenter hvari hon sjelf var utmärkt; vi målade tillsammans blommor, och detta gemensamma arbete inbringade oss till och med en liten förtjenst. Denna uppfostran hade kostat min ädla mor mer än en uppoffring. Men huru gerna skulle hon ej ha gifvit sitt blod för att få sin son sig värdig! Hon hade lemnat den våning hvari hon gift sig, för att flytta upp på vinden i samma hus, der hon åt oss möblerat ett par små rum med återstoden af hennes fordna prakt. Några gamla familjeporträtter, en bro: derad länstol, som tillhört min mormor, några i silke broderade landskap, ett gammalmodigt väggur, min barndoms beundran och förtjusning, en liten byrå af rosenträ, ett minne från min mors egen barndom, och tvenne koppar af sachsiskt porslin, se der vår lyx. Det är i detta hem som mina ljufvaste dagar förflutit; hela vårt lif koncentrerades inom dessa tvenne rum; der slutade vår horisont. Några blomsterkrukor, tvenne geranier, en vacker fuchsia, en cactus, present af min far och på hvars blommor man ännu väntade som på en utomordentlig händelse, voro våra käraste vänner; och då min mor: och jag voro bredvid hvarandra, gingo sällan våra tankar