alllnannetetl, Och att man mate, Ulan mISSkännande af våra verkliga stridskrafter, som äro stora och förträffliga för vår folkmängd och vår rang bland staterna, akta sig för en öfverskattning deraf, hvartill siffror kunna föranleda; de tillförlitligaste aritmetiska kalkyler kunna i sådana fall sluta med äfventyrliga missräkningar. Huru bör i sverge bevärlngsmanskapet vid infanieriet erganiseras, tillsammans med stammen, på f.edsoch krigsfot! (Ur Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift.) Rörande beväringens mest ändamålsenliga organisering har ganska mycket blifvit både taladt och skrifvet; hvadan det numera torde vara nästan omöjligt att framkomma med något förslag i detta ämne, som på samma gång innehåller något nytt och tillika praktiskt. Troligen ligger frågans lösning förborgad i en lycklig förening af ett större eller mindre antal af de många förslagsmeningar, hvilka tid efter annan blifvit framkastade. Ämnet är emellertid af särdeles vigt och erfordrar vid behandlingen långt större insigter än som kunna hafva fallit på hvars och ens lott, som derför hyser intresse. Men författaren erkänner gerna, att deltagandet för ämnet troligen är vida större än förmågan att behandla densamma. Må bristen på de förra urskuldas genom den goda viljans bemedling! Saken kan dock i allt fall ej skadas af åsigter, vore de än aldrig så skefva; då de, såsom vid detta tillfälle, qväfvas vid födseln, i fall de ej duga. Förf. vågar tro, att några ord rörande beväringsåldern icke skulle anses stå alltför mycket på sidan om det egentliga ämnet, och begagnar sig derföre af ett godt tillfälle att härom yttra en åsigt, som, jag är viss derom, delas af ganska många. Tjugoårs-åldern är troligen alltför späd. Ej blott kriget, utan äfven dess förberedande öfningar, fordra män. Vi hafva något hvar sett huru nedtyngd beväringsynglingen stretar med sitt gevär. Krigsgeväret är sannerligen vida mindre lätthandterligt än orrbössan, hvarmed byarnes ynglingar bravera. Att bära geväret hviladt kan naturligtvis ej vara hufvudsak och är det ej eller. Äfven i detta minst besvärande läge skall geväret för de veka axlarne blifva tungt nog under förhållanden, som man ej bör förbigå vid denna undersökning. Fyll renseln med de persedlar som deri skola förvaras, lägg några dagars föda i tornistern och 60 skarpa skott i bandoleret, och jag vågar tro att beväringsynglingen, så utrustad, efter några dagars marsch skalldvara så medtagen, att det verkligen blifver en hufvudsak för honom att nätt och jemnt kunna fortsätta marschen, utan att blifva befriad från den ena eller andra persedeln, hvilken sednare lindring dock väl oftast blifvit beting för marschens fortsättande. Huru blef det nu attinträda på en krigsteater? För att der fylla sin plats bör soldaten ega ett öfvermått af kraft utöfver hvad som erfordras för hans normaltillvaro. Han bör kunna disponera en betydlig del deraf, både för sina egna kroppsrörelser och åt handterandet af det vapen hvaraf han beror. Alltdetta är för män af yrket kändt och behöfde ej vidröras. Vetenskapsmännen hafva ådagalagt, att vid 20 år ynglingen ännu befinner sig 1 broskperioden, d. v. s. barndomen är ännu rådande. Man valde för beväringsskyldigheten denna ålder hufvudsakligen af tvenne skäl: dels ansåg man att krigaryrket skulle mera lifvande inverka på denna älder, än på en mera framskriden, och dels föreställde man sig att, vid en mera framflyttad värnepligtsålder, ingångna giftermål skulle göra skilsmessan från hemmet mera svår, och att i ekonomiskt afseende flera störande följder skulle uppstå, än nu, då en lös och ledig yngling drages från sitt hem. Giltigheten af dessa motiver kunna visserligen ej bestridas, men icke dess mindre hyser förf. den öfvertygelse, att saken numera kan annorlunda betraktas än vid den tid då beväringssystemet infördes. Saken var då ny och såsom sådan hade den svårigheter att bekämpa. Iden är nu sammanvuxen med nationen. Man finner nu denna pligt naturlig. Jag vill så gerna föreställa mig att den tidigare åldern blott antogs såsom en inledning för att alstra håg för yrket. Försöket har lyckats; ty som man vet, råder nu i alla landsändar hos allmogens söner en sann håg för militäriska öfningar. Jag har af många bönder hört den åsigten uttalas, att beväringsgossarne äro alldeles för unga. Således bör man tro att, i fall man för öfrigt ville framflytta beväringsåldern, förslaget ej skulle möta hinder hos allmogen. Jag vågar tro, att vid 23 är vore den unge mannen särdeles lämplig för inträde i beväringens leder. Vid denna ålder har hans kropp hunnit en utbildning, som försäkrar om kraft att kunna, utan öfveransträngning, utstå de mödor som kriget kräfver och hvilka, fastän i ringare mån, äfven fredens öfningar rr TEDDE RETADE TVRARLAT STILAR