Lifvet är en strid, sade hon ofta till mig och hvarje menniska är soldat. Detta var en tanke af Goethe som frapperat henne och som hon oupphörligt upprepade. Jag hade med min vackraste stil uppskrifvit detta tänkespråk på ett blad som min mor låtit infatta i ram och som hon sjelf upphängt öfver min fars porträtt; hvarje gång jag vredgades öfver ödet eller lät en obetydlighet nedslå mig, var jag säker på att få se ett älskadt finger peka på dessa tvenne rader, hvilka alltid återljödo i detta arma offers öron, som likt en sårad stannat på lifvets slagfält: Denn ich bin ein Mensch gewesen, Und das heisst ein Kämpfer sein. Mina framsteg i atelieren blefvo snart tillräckligt stora för att låta mig på egen hand taga af ett porträtt. Min modell var längesedan funnen: min mor ville sjelf sitta för mig i. den broderade länstolen; hon betraktade mig; den ena handen höll den eviga stickstrumpan, som under hvilotimmarne aldrig lemnade henne, och med den andra syntes hon kalla och uppmuntra mig. Huru många gånger förändrade jag ej det första utkastet! Med huru många kyssar och smekningar afbröt jag icke detta kära arbete! Men min mor återförde mig alltid till mitt verk och uppmuntrade mig med sina råd. Värdslösa ingen detalj,, sade hon; märk väl denna skrynkla på min panna, detta veck under mina ögon; gör mig sådan som jag är; jag blir ju alltid nog vacker om man i mina ögon kan läsa huru högt jag älskar dig. Taflan blef ändtligen färdig, och på denna stora dag inbjödos till och med några grannar, hvilka icke nog kunde beundra mitt mästerstycke, och hvilka förespådde mig en lysande framtid. Ack, jag lärde snart nog hvilken framtid ödet bestämt mig!... Min mor, som alltid haft klen helsa, kände sin svaghet tilltaga, och hushållsbestyren, hvilka förut utgjort hennes glädje, måste hon nu öfverlemna åt en piga, hvilken vi med knapp möda kunde betala.