Aftonbladet – 14 november 1855, sida 1

damp; det är om man törs tro Figaro, nyckeln till hvarje språk : Jan, sade han och lät samtalet falla. Men det var icke min mening, hvarföre jag helt obesväradt ämnade fortsätta anfallet. Italien kan ej erbjuda en skönare dag,. Ordet Italien kom honom att lyfta på hufvudet, och han betraktade mig uppmärksamt, som för att påminna sig mina drag. Ursäkta mig, min herre, sade han till mig, var ni icke i går afton på spektaklet ? Jo, och jag beundrade er verkligen. Åtminstone applåderade ni mycket, tillade han med ett lätt leende; ni vet icke hvilken godhet ni bevisade mig i denna tryckande: atmosfer, och jag tackar er af hela mitt hjerta., Man är icke rättvis mot er, skyndade jag att säga för att kunna närma mig det ämne som i så hög grad retade min nyfikenhet.8 Nej, sade han med en suck, och ni vet hvarförev. Jag gjorde en ofrivillig rörelse. Ni visste det ickei går, utropade han, jag ser det! I dag skulle ni ej mera applådera mig! Men jag försäkrar er, jag vet ännu ingenting, — några osammanhängande ord: en-duell. ett uppträde vid spelbordet ... Alltid, alltid förtalad! suckade han och dolde hufvudet i sina händer; sedan höjde han det lifligt mot himlen. Hvilken plåga,, utropade han, att endast ega en vrå på jorden som man älskar, och att jagas derifrån genom de sinas orättvisal... Hvem kan ha lidit mera, och hvem har varit oskyldigare än jag! Men hvilken vill höra och dömma mig? Jag ber er, min herre, ni applåderade mig i går, ni är god, det läser jag i edra ögon, afhör mitt lifs historia; och medgif sedan att det knappast kan finnas någon olyckligare. Låt mig i er finna en domare ... Kanhända en vän. Sedan hansagt detta fattade han min hand, tryckte den darrande och började: Jag är son till en judinna från Frankfurt; min mor, som var af en ansedd israelitisk familj, ade afsagt sig sin religion för att kunIna gifta sig med en ung köpman som hon