Aftonbladet – 14 november 1855, sida 1

DON OCTAVI0O) EDOUARD LABOULAYE. Öfversättning. ,Hvad har han då gjort ? Känner niinte honom? jaså, det är sannt, herren är inte ifrån Frankfurt; men så känna vi då honom så mycket bättre; det är en usel jude, en bastard!... Det var han som i en duell år 1848 höll på att mörda en österrikisk baron, och för tre årsedan uppförde han sig här en afton på ett så vanhedrande sätt inne i spelsalongerna, att han genast jagades ifrån Wiesbaden. Det är isanning afskyvärdt att polisen skall vara så illa organiserad ått man måste träffa ut för sådana der menniskor. Den uslingen hade i afton ställt till en intrig för att bli applåderad, men i morgon få vi väl se hur det går. Och sedan han kastat sin servett under armen, på samma sätt som teatermarkiserna bruka göra med sina hattar, försvann den älskvärde mannen. Förtalet är en vacker sak, och den kloke asile har mycket rätt i sitt påstående att det alltid qvarlemnar något. Det behöfs icke mera än en dåres afund och orena anmärkningar för att förderfva en mans hela glädje. I stället för att lugnt fullborda denna så angenämt började afton, trädde jag med verklig ledsnad in i mitt rum, missnöjd öfver att i så hög grad hafva misstagit mig. Jag öppnade mitt fönster; framför mig upplyste månen, med sina bleka silfverstrålar, teatern och dess kolonnad. Jag betraktade himlahvalfvets darrande stjernor. Hade jag verkligen åter varit en lekboll för min inbillning? Denna så ljufva och till hjertat gående röst tillhörde således en skälm, om icke till och med en brottsling? Nej, jag tror icke på talentens och rättskaffenhetens skilsmessa; det är en af dessa sorgliga paradoxer hvilka man: 2) Se A. B, n:o 266.