Aftonbladet – 14 november 1855, sida 1

den, någon nalkades. Hvilken kunde denne besvärlige promenerande vara ? Det var en, efter utseendet, ung man, hvars anletsdrag doldes af de breda borden på hans hatt. Han syntes äfven drömma gående, ty han närmade sig bänken utan att se mig och spratt häftigt till då han på en gång märkte mig. Han ville fortsätta sin vandring, men hettan var för mycket tryckande; endast denna oas erbjöd någon skugga. Främlingen beslöt slutligen att sätta sig bredvid mig. Tystnaden är en vacker sak då man är allena eller i en stor samling; men att sitta två på samma bänk och tiga, är oskickligt, såvida man icke är engelsman. Jag fattade min käpp och ritade en stor fyrkant, hvilken jag afskar i tvenne diagonaler; öfver hvar och en af dessa ytor bildade jag sedan en cirkelformig båge; men då jag slutat detta slags geometriska figur, lyfte jag upp hufvudet för att betrakta min granne som aftorkade sin panna, och det blef nu min tur att spritta till; det var Octavio. Hans bleka drag och insjunkna ögon, i förening med den sorgbundenhet som hela hans personlighet uttryckte, förkunnade antingen en man som lefvat oordentligt eller också En djupt lidande själ. Om jag kunde tala med honom, skulle jag fort nog erfara sanningen. Till och med talande om likgiltiga ämnen, låter en ren karakter lätt gissa sig; lika så igenkänner. man snart lasten på dess skenhelighet och inbundenhet. Jag måste veta om min beundran nårrat mig, och om jag skänkt mitt deltagande åt en ovärdig. Att inleda ett samtal med en tysk är icke svårt, han har nästan alltid tvenne svaga sidor: naturen och tobak. Bjud honom en cigarr eller tala om solen, vattnet och bergen, och ni upptäcker genast hans hjertas dygder eller laster. Jag hade det missödet att icke röka, följaktligen återstod mig endast naturen; Wunderschön ! utropade jag och visade på ängarne, hvilka rundt omkring voro omgifna med herrliga träd; Wunderschön är på tyska lika populärt som engelsmännens God