Aftonbladet – 14 november 1855, sida 1

vacker ruin der man icke åtminstone kan få kaffe. Jag följde den vackra väg, som kallas Nerodalen till. minne efter ett besök som denne kejsare ;skall ha gjort på detta förtjusande ställe. Ruinen var enslig, så att jag helt ostörd kunde njuta af solen och den gudomliga utsigten. Det käns ibland så ljuft att få rå om sig sjelf, långt ifrån verdslifvet, menniskorna och bullret, för att i lugn lefva med vattnet och blommorna. Blommor äro mina käraste reskamrater, de tala med mig ett hemligt språk. -Tusenskönan och alpviolen, som jag häromdagen plockade i bergen vid Ischl, påminde mig om deras systrar i Neapel och återförde mig i inbillningen till Camuldulernos skog. Se här min gamla vän guldvivan, redan som barn var den mig kär, jag mins ännu med hvilken ifver jag brukade leta efter henne i det höga gräset, och huru fort jag likväl lemnade henne i sticket om en geting, dessa -barndomstidens fruktansvärda fiender, surrade öfver mitt hufvud; denna reseda, som uppfyHerluften med en så ljuf vällukt, erinrar mig om den, som hon och jag, och det är nu: länge sedan, en gång tillsammansplockade vid Aulny. Der är du alltid skön, natur! Men hos oss uppväcker mången gång din eviga ungdom och beständiga klarhet sorgliga tankar och jemförelser. Klockan var nära tolf då jag åter styrde kosan mot staden. Vädret var lugnt och solen brännande, Jag stannade vid vägens angenämaste punkt, ett ställe hvarest floden genom flera små gräfda diken vattnar ängarne och sprider en behaglig svalka. Jag fann här en beskuggad. bänk och vatten, således allt som behöfdes för att i lugn afvakta middagshettans aftagande. Några bondflickor gingo förbi mig med -sina höknippor på hufvudena; för öfrigt fanns ingen. på fälten; intet buller, utom kanhända en fogels qvittrande, störde den: behagliga. tystnaden; allt var ljus, stillhet och lugn. Med -halfslutna ögon drömde jag om det förflutna, eftersom jag icke mera begär något af framtiden; men på en gång knastrade san