Aftonbladet – 13 november 1855, sida 2

Bruno gjorde i luften med sin stråke och som syntes gälla mig; det var hans sätt att göra mig uppmärksam på Octavios entrå. Ehuru jag af erfarenhet vet att ingenting är mindre tillförlitligt än det första intrycket, kunde jag ej afhålla mig ifrån att göra rättvisa åt den nykomnes enkla uppträdande och förträffliga hållning. Det sätt, hvarpå han föredrog receitativet Tutto il mio sangue versero se bisognan, försatte mig till Italien. Hans röst var lätt beslöjad, men så sympatiingifvande och ljuf att jag oemotståndligt intogs till hans fördel. Också som skådespelare var han förträfflig; de blickar han kastade på Donna Anna, det ömma deltagande han nedlade i sitt: Dona Anna! Sposa, amica il duolo extreme La meschinella uccide! och den duo som följde på skriket: Hai sporo e padre in men gjorde på mig ett nytt och djupt gripande intryck. Det var en alldeles ny uppfattning af don Octavios rol. I stället för denna dimfigur, hvilken endast syntes bestämd till ett slags förtrogen, och som man till en del ansett ditkommen på det att donna Anna ej alltid skall sjunga allena, var här en -vän, en brudgum, en make. Jag tyckte mig se en helt ung man, hvilken hittills aldrig lemnat sin lärares sida och som nu på en gång slungas in bland lifvets bränningar och då utad tvekan kastar sig framför faran; yngngen blir plötsligen man, han vet hvad äran: juder och förstår att dottrens skymf och famord kräfva blodig hämd. Hänförd af detta skådespel, hvarken hörde eller såg jag någon annan än don Octavio; denna birol, i sig sjelf fullkomlig, som allti hvad Mozart skrifvit, blef för mig allt. Jag hörde knappt don Juan; Elvira, nu som alltid uppoffrad, förekom mig tråkigare och