Aftonbladet – 13 november 1855, sida 2

Farväl ni fåfänga drömmar om ett korrekt och vackert språk! jag böjde ned hufvudet och teg. Då man som jag tjenat både i Leipzig och Frankfurt, fortfor min pratmakare, då man under tvenne säsonger varit på ,Hötel de Bavire och Svanen., så ser man nog vid första ögonkastet från hvilket land hvarje resande är och följakligen hvilken smak han har. Ser ni den der familjen, som sitter der borta och som med så mycken uppmärksam het studerar matsedeln, de äro schwaber; tro mig, de komma att begära en potatissallad, ty denna rätt är lika nödvändig för en schwab som ts för en engelsman. Derpå gick han ut och lemnade mig god tid att läsa Kölnische Zeitung med både politik och annonser. Då han återkom visade han mig med triumferande min den så lyckligt gissade salladen ; derpå fattade han en i sender af de inburna rätterna och satte dem på bordet, sedan han likväl förut med hvarje nytt fat gjort en så djerf sväng öfver den förvånade resandes hufvud att han vid hvarje upprepad manöver fruktade att få hela innehållet öfver sig. Denna gymnastiks mer eller mindre skickliga utförande bildar, enligt hvad jag tyckt mig märka hv arje fulländad Kellners mästerprof, åtminstone öfverlemnade alla sig, fastän med olika framgång, deråt. Jag hade icke ännu slutat min aftonmåltid, då han återkom till mig; han kastade helt mystiska blickar omkring sig, som en person hvilken söker en medbrottsling. Nå, sade han till mig, ni har nu sett honom; det var ganska riktigt han. Hvilken han ? Henrik Birken, en eländig som gömmer sig under namnet Octavio. Det är obegripligt att han vågar sig hit... hur kan han bara tro att man skulle tåla honom ...? (Forts.)