Aftonbladet – 13 november 1855, sida 2

min sida, som om han velat tacka mig. Enligt gammal vana förnyades nu bifallsyttringarne, och arian begärdes för andra gången. Ny framgång! Tack vare den lyckliga slump som kommit mig att applådera, blef nu denna representation en triumf för sångaren i stället för ett nederlag, som den i början lofvade att bli. Han bugade sig flera gånger, och då han gick ut upptäckte jag tårar i hans ögon. Ej obetydligt förvånad öfver den klakörrol jag mot min vilja spelat, skyndade jag till de fyra årstidernas hotells, der jag bodde; jag ämnade stiga upp i mitt rum, ännu för mycket intagen af hvad jag hört för att änka på de jordiska tingen, då en släpande röst hejdade mig midt i trappan: Behagar herren inte supera i afton? Får jag inte lof att ätminstone bära upp litet tö? Det var en uppassare, aj, jag ber om ursäkt, en Kellner som framställde dessa frågor. , Denne Kellner, med sina utstående ögon, sitt röda, pussiga ansigte, sitt i alla orangens färger skiftande hår och sin hvita halsduk, hade redan ifrån början roat mig; han tillhörde denna stora familj som förser börsen med spekulanter och revolutionerna med offer. Jag följde honom in i matsalen, utan att förstå det slags förebråelse som han mumlade mellan tänderna. I afvaktan på att ändtligen blifva serverad fattade jag en tidning. Tålamodet hör i Tyskland till en af de dygder som en resande isynnerhet bör förse sig med. Efter en qvarts timma återkom min uppassare. Hvad befaller herren? fågelpastej, äppelkompott, en salad, en kall kyckling och nägot lätt vin? ... det är ju så? åh, jag förstår mig på fransmän. Och huru vet ni att jag är fransman? Åh bevars! sade han leende, det märks nog på herrens tyska.