Aftonbladet – 13 november 1855, sida 2

osmakligare än någonsin. Zerlina var klumpig, och domarens gyckel, som söker att upptäcka guvernörens mördare, kom mig ej en gång att dra på munnen, oaktadt det nöje publiken fann i dessa sökta qvickheter. Men hvad don Octavio förekom mig skön i den scen då donna Anna igenkänner den brottslige och för sin brudgum berättar hans trolöshet och grymma dåd! Jag ber alla de tenorer om förlåtelse som sjungit detta parti; men då donna Anna med italiensk häftighet och glöd målat förrädarens oförskämdhet: COn una Mano Cerca Dimpedire la voce E colbaltra maferra sStretta cosi che giå mi credo vintos följer derpå ett perfido e alfin! och ett ohime! respiron! som alltid förefallit mig! fullkomligt löjliga; men min Octavio fattade med ädel stolthet sitt värjfäste, likt en man hvilken afvaktar eller gör en utmaning; och då han slutligen uttalade sitt alfin, låg deri hela hans begär efter hämd, ehuru kärleken och vördnaden för ögonblicket måste hålla honom tillbaka. Denne Octavio lät åskådaren lefva med; man kände att han oaktadt sin ungdom djerft ämnade söka Don Juans klinga, och att han ej skulle bli den som först bleknade. Men förmodligen skall det sjelfvalda offret dock duka under, ty det är ej ett barns hand som kan kufva denne afgrundslike motståndare; hans uppoffring är antagen, men himlen uppträder sjelf till ärans försvar. och om den förfärliga statuen drager Don Juan med sig ned i djupet, så är det ej för att påskynda rättvisans gång, utan det är för att ännu en gång rädda donna Annacgenom att rädda Octavio. . Maskernas trio sjöngs så bra som de begge qvinnornas röster tilläte; de stäfjades likväl