DON OCTAVIOQ, EDOUARD LABOULATYE, Öfvertättring. I. Nu tror jag att det är slut för i dag! utropade jag med en glädjesuck och satte tillbaka glaset på det med bömisk kristall uppfyllda bordet, som blixtrade af purpur och guld i morgonsolen. Nej, jag ber om förlåtelsen, svarade källans vaktarinna, det är först det fjerden; och dermed sinkte hon ånyo ned mitt glas i den infernaliska kittel, som näst efter spelborden utgör förnämsta orsaken till Wiesbadens namnkunnighet och lycka. Föga rörd öfver denna obehagliga uppmärksamhet, betraktade jag qvinnan med samma min som en skolgosse, gripen på erning, sin lärare och frågade: Är ni riktigt säker på att det endust är det fjerde? Jo, det är jag visst! herrn har aldrig slutit före sista musikstycket. Men musiken... jag hejdade mig; att vidare tvifla hade varit löjligt. Bruno stod sjelf framför mig med sin notbok i handen, hvilken jag hvarje morgon brukade nedägga en hyllningsgärd af sex kreutzer. Bruno är en fullkomlig typ för dessa kringresande musici som man endast påträffar i Tyskland, med sönderrifna kläder, försupna anletsdrag, stirrande blickar och redan på en mils afstånd luktande tobak. Han är för öfrigt på en gång krypande och näsvis. inställsam och högdragen. Men oaktadt alla dessa mindre goda egenskaper, är vår vän Brune en utmärkt artist, eller rättare sagdt den