med gäspande åskådare; ingen räknade på en framgång. Ouverturen uppstämdes; vid hvarje nytt motiv upplågade åter mina gamla mmnen, likt dessa bland säden gömda foglar, hvilka framför skördemafinens lia plötsligt lyfta på vingarne till flykt. Denne tyske Leporello är en plump bonde, som hvarken eger den italienske betjentens finhet eller behag; men han sjunger gladt, och hans rol hör för öfrigt till det mera underordnade slaget. Tyst! se här Dona Anna och Don Juan; jag hör eller, rättare sagdt, jag igenkänner tvärtigenom de tyska orden detta skri som fordom kom mitt hjerta att klappa så högt: Non sperar se non muccidi Ohio ti lassci fuggir maix De komma in; men ack, det är ej hjeltarne från mina drömmar! Don Juan ser ut som ett porträtt af Rubens, och i vissa scener synes hans röda skägg verkligen flamma upp framför rampen; hans gester äro våldsamma, och liksom Jupiter sy nes han med tre steg kunna vara vid verldens ända. Det är en simpel vällusting som kommit ut från krogen, och icke Mozarts oemotståndlige förförare. Hvem kan återgifva detta bleka, föraktfulla spanska ansigte, som ögonblickligt lifvas vid åsynen af en qvinna eller blod. Hvar äro dessa vidgade näsborrar, dessa af en sällsam eld bliztrande ögon? Hvar finns denna outsläckliga passion, som antar alla former och alla toner, så väl de ömma, glada, som de våldsamma ech grymma? Hvar är denna djerfhet, som leker med brottet och som föroämpar döden? Förtrolig mot Leporello och da : n mot Zerlina, högdragen mot dem som motstodo honom, full af förakt för sina offer, frossande i nöjen och endast li. tande på sin ungdom och sin arm, utgör Don