en gammal vän, vid hvilken mina ljufvaste minnen äro fästade. Vid dess första ton ser jag er framför mig, ni sköna andar som försvunnit likt mina unga dagar!... Zerlina, det är du Malibran, men hvarför vill du genom ditt koketteri helt och hållet förleda den arme Mazetto? Din kärlek har ju redan längesedan gjort honom blind!... Donna Anna, det är du förtjusande Sonntag i ungdomens hela glans, eller också du glödande Falcon, hvars förtviflan och raseri 1 min själ uppväckte helt sällsamma känslor!... Bredvid ts Don Juan, har jag ju äfven Hoffmans Der är hans Anna, den fantastiska men sanna unga qvinnan, som den eländiges kärlek dödar likt en blomma, vidrörd af en rå hand. Jag hör ännu denna sträng som springer, jag ser hur detta hjerta brister!... O, hvar är den tid då drömma hette lefva! Huru åter kunna älska, åter kunna drömmal... Hvilka aktörer få vi i afton? Förmodligen desamme som alla andra dagar?.. Nej, här finns en främmande eller, för att begagna tyskarnes uttryck, en gäst, en viss Octavio, anmäld som förste tenoren vid kejserliga teatern: i Wien; och det är han som kommer att uppträda i Don Octavios rol. Att: efter Rubini våga sjunga ,il mio tesoron är kanske djerft, men denna rol är för öfrigt så tråkig att det skall blifva mycket svårt fö den nykomne att kunna uppväcka något intresse för denna matta personlighet. Redan klockan sex var jag i teatersalongen. Den förste jag upptäckte var den beskeålige Bruno; han hade sin kontrabas framför sig och stod med ryggen vänd mot scenen midt för orkesteranfö 1. Denne hade stä på sista raden i orkestern, som en försigtig general, hvilken bakifrån er fram sin armå mot fienden. Salongen fylldes småningom känner och älskar dem. Don Juan är för mig