Aftonbladet – 12 november 1855, sida 2

duk, som skall vara förfärdigad af hertiginnan af Angouleme. Här hålles årligen, den. 10 Aug., en själamessa för de fallne krigarne, och en gammal invalid. som säger sig vara den enda gvarlefvan efter det trogna. gardet som föll i den omnämnda striden, vaktar kapellet och minnesvården. LEJONSTRIDEN. Fi, das war ein mannhaft Schlagen, Recht nach Schweizer-Ars und Schick! Reithard. Fhjertat af Schweiz, der Luzernersjöns våg Sig tumlar mot stranden den gröna, Der främlingaskaror med brinnande håg Hvar sommar dra fram i ett brokigt t g Till Rigi, det luftiga, sköna; Der hvilar ett lejon i berget grå, En jätte bland lejon. Med häpnad Ses vandraren stanna och skåda derpå. Det sofver alltjemt; han kan gerna gå Till kulan, fast obeväpnad. I stupande klyftan, bekransad så täckt Med murgrön och doftande lunder, Det sofver en stensömn och blir icke väckt; Det kräfver ej hämnd uppå menskors slägt; Förrn verlden en gång går under. I väldiga sidan en Bruten lans Har trängt under mördande striden. Ren slocknadt är ögat, har mist sin glans I rasande kamp, hvilkens make ej fanns Och aldrig skall finnas i tiden. Nyss sagan jag hörde om lejonets strid; Ty se: i den lågbyggda hydda Som står under träden så täckt här invid, Der vaktar en stapplande invalid, Från dagar för längesen flydda. Ren åldern i glesnade lockar spridt Sin snö sedan långa tider. Hans krigaredrägt är af gammalt snitt, Och rostig är värjan, med den han stridt En gång uti heta strider. Medaljen, den enkla, den hänger gvar Ännu ipå den slitna fracken: . Ett minne från tiden, då gubben skar Sin lager med seniga armar och var Så stvf väl som trenne i nacken.