Aftonbladet – 10 november 1855, sida 3

Icke desto :mindre tviflade grefve Löwenhjelm i sin första depesch ganska starkt på möjligheten att förmå Alexander till. ett:afgörande beslut, ehuru han trodde sig hafva förnummit att en högst märklig och grundlig förändring försiggått hos honom sedan Sverge med så stor frimodighet erbjöd sig att ingå ett förbund med Ryssland; och huru litet som utan Sverges biträde varit att hoppas för Ryssland, bevisar bland annat att just i denna vefva Preussen genom ett förbund den 24 Februari 1812 och Österrike ge-nom ett sådant den 14 Mars formligen förenade sig med Frankrike mot Ryssland; hvarefter först det definitiva fördraget mellan Sverge och Ryssland undertecknades den 5 April. Detta fördrag tillförband Ryssland att antingen förmedelst underhandlingar eller krigisk medverkan förskaffa Sverge Norge, innan Sverge med sina trupper gjorde en diversion i Tyskland i ändamål att oroa frauska härens operationer. Och skulle för företaget mot Norge en rysk armekår den 13 Maj vara färdig att afgå till den punkt Sverges kronprins bestämde., Detta: fördrag hölls så hemligt, att kejsar Napoleon ej förr än i Augusti månad derom erhöll kännedom. Carl Johans historiograf tillägger också härefter, som det vill synas på välgrundade skäl: Ingen statsman eller krigare med någon kunskap om lokala förhållanden lärer våga påstå att czaren skulle kunnat våga inlåta sig uti den förfärliga strid som var nära att öppnas vid Niemen, särdeles som han på samma gång hade blifvit tvungen att betäcka Finland, hvarest en krigisk. befolkning af 1 million menniskor endast torde afbidat anblicken af en svensk fana för att resa sig. Men Finland gränsar till S:t Petersburg, hvilket jemte högra flanken af ryska rikets ofantliga gräns voro blottställda, så framt de ej försvarades af 100.006 man. Lägg härtill alla de brännbara ämnen som förefunnos i Turkiet, i Polen, ja i sjelfva Ryssland, och hvilka endast behöfde några obetydliga antändningsgnistor för att uppblossa i full låga, och det blir begripligt att utan Carl Johans bestämda och kraftiga uppträdande hade troligen aldrig någon koalition mot Napoleon blifvit möjlig. Ju närmare tidpunkten nalkades för Napoleons brytning med Ryssland, desto mer msåg han vigten af ett förbund med Sverge, oaktadt hans personliga ovilja mot kronprinsen och de oförrätter han ansåg sig hafva lidit genom denne. Kejsaren lät således genom sin utrikes minister hertigen af Bassano säga vår minister i Paris hr dOhsson att han icke bemäktigat sig Pommern i fientlig afsigt, utan endast i ändamål att der upprätthålla kontinentalsystemet.,Han inledde vidare underhandlingar och uppmanade Sverge att anfalla Finland med en här af 30.000 man, så snart kriget utbrutit på kontinenten, hvaremot kejsaren förband sig att icke nedlägga vapen förr än Sverge återfått Finland; och Napoleon var så mån om framgång för denna plan, att han sökte derför intressera kronprinsens i Paris vistande gemål, hvilken han äfven lyckades vinna för sina afsigter. På denna af f. d. generalkonsul Signeul till svenska kabinettet öfverförda proposition (Mars 1812) svarade kronprinsen afböjande samt framhöll ständigt Norges afträdande såsom hans egentliga ögonmärke. Samtidigt afvisades jemväl ett anbud genom grefve Neipperg från Osterrike att söka förmå Sverge biträda förbundet med Frankrike, emot förespegling af stora fördelar, dem Sverge skulle kunna påräkna i händelse krig utbröt mot Ryssland. Ja, detta anbud, ehuru det angafs vara konfidentielt, yppadest. o. m. oväntadt nog för Rysslands sändebud i Stockholm, hvilket också föranledde det österrikiska sändebudets återkallande. Napoleon förlorade emellertid icke hoppet att genom mera bestämda anbud söka vinna Sverge.. Han egde likväl nog samvete, att icke ingå på att uppoffra en trogen bundsförvandt, samt ville fördenskull icke lyssna till förslaget om: Norges bortröfvande från Danmark. Således återkom Signeul hit knappt 6 veckor derefter (Maj 1812) och framförde ytterligare propositioner, nemligen att om Sverge anfölle Ryssland med 40,000 man i samma ögonblick fransmännen öfverginge Niemeny kejsaren förband sig icke allenast att till Sverge återställa Finland med dess gamla gräns samt återlemna Pommern, utan erbjuder tillika Mecklenburg och Stettin samt området mellan denna stad och Wolgast, i ändamål (såsom i Minnenac ganska riktigt förutsättes) att Sverge, sedan Ryssland blifvit förödmjukadt, skulle kunna: erbjuda dessa såsom skadeersättning åt Danmark för afträdandet af Norge. Tillika erbjödos 6 millioner francs subsidier till de första krigsbehofven och sedan 1 million francs i månaden. Hvad svarade nu Carl Johan på dessa propositioner, oaktadt han 5 veckor förut slutit ett af. honom sjelf dikteradt försvarsoch anfallsförbund med Ryssland? -Jo, enligt den för Minnenas utgifvare af kronprinsen sjelf rättade tillgängliga handskrift), att om kejsaren ville garantera Norges afträdande åt Sverge såsom en belöning för detta lands tillgifvenhet (!) mot Frankriken, kronprinsen ville uppriktigt biträda kejsarens Ke —— nn rn TR i a a Tan a dr