Aftonbladet – 10 november 1855, sida 3

Detta hufvud, sade jag, har ni målat det för några år sedan i Rom? he Visst icke ..; jag hår börjat det för kna pt tta dagar sedan, och jag arbetar just nu de rd Och modellen ? i t År här.. Det är en präktig romarinna, som vi haft den lyckan ait få hit för några år sedan. Det var Ghita!!l... Ni känner henne? frågade mig målaren. Nej... men jag har sett henne som hastigast.. jag har hört talas om henne i Rom ... Väntar ni henne hit? I ögonblicket ... För öfrigt är jag ledsen att hon endast vill sitta för hufvudet... ty hon har sköna former och äfven god hållning. . Hon berättade mig en dag, att då hon haft den svagheten, att i Rom hel och hållen sitta som modell för en målare, som lofvat att gifta sig med henne, förmådde henne, den blygsel hon kände vid tanken på att någon engelsman skulle köpa och betrakta kopian af hennes kropp, atti ett utbrott af raseri förstöra taflan, som till tre fjerdedelar var slutad... Det kan man kalla dygd... Hon bär på sig en liten dolk som aldrig lemnar henne... . En. turkisk dolk... med två turkoser vid korsbågen 2 Presist så... har ni sett den? Nej ... Jag har endast hört talas om denFarväl! jag vill ej störa er sance, återtog jag, föga hågad att från något bakhåll göra intimare bekantskap med den dolk, för hvilken Dianora och den stackars S fallit offer, hvilket ej varit otroligt, ifall transteverinskan hade fått veta den del jag tagit i hennes arrestering. I Ghitas ställe hade man hängt kroppen af en ung flicka, som samma dag dött på bospitalet San-Spirito. Monteggiano är, under ett namn som jag förtiger, en af Italiens ryktbaraste tenorsångare. Förra året engagerades han vid teatern Ventadour. — Jag vill slå vad, att om Ghita åter skulle träffa honom, så skulle hon endast gifva honom hvad den stackars St hoppades erhålla genom ett oförsigtigt löfte om giftermål 1 7;